Kapitel 4 — Lägereldens Bekännelser

Isla

Himlen ovanför glaciären brann i orange och violetta stråk, ett sent alpenglöd som spred sig över de isiga vidderna som en målares sista penseldrag. Isla drog jackan tätare om sig när kvällskyla lade sig, hennes andedräkt virvlade i tunna moln i den krispiga luften. Det mjuka knastret av snö under hennes stövlar ackompanjerade hennes steg mot den fladdrande lägerelden som Rían hade tänt. Dess värme gav ett litet, trotsigt sken mot den enorma, frusna vildmarken som omslöt dem.