Kapitel 4 — Terapi Börjar

Jag satt stelt på kanten av den beige fåtöljen, med knäna ihop och händerna hårt knäppta i knät, så hårt att knogarna vitnade. Det svaga sorlet från trafiken utanför fönstret verkade pulsera i takt med det ihållande tickandet från klockan på väggen—en envis, obeveklig rytm. Lavendeldoften i rummet, avsedd att vara lugnande, kändes som en påträngande gäst, dess kvävande sötma förstärkte obehaget som redan låg och pyrde inombords.