Kapitel 4 — Viskningar från det förflutna

Bondgården kändes kallare än vad den borde, som om väggarna själva bar på sorgen efter Vivians frånvaro. Julianas andedräkt formade svaga dimmoln i den mörka hallen, där luften var tung av doften av malbollar och fuktigt trä. Hennes stövlar knarrade mot de skeva golvbrädorna när hon närmade sig Vivians sovrumsdörr. Hon stannade, handen svävande precis ovanför dörrhandtaget, tyngden av ögonblicket vilande över henne som en blytung slöja. Sist hon hade varit här var natten då Vivian försvann.