Kapitel 2 — Claras Uppdrag
Tåget gnisslade in på stationen vid Willow Street, bromsarna stönade och ångan väste när den skar genom dimman som låg tung över dalen, som ett kvävande täcke. Clara Bennett steg ner på den hala träplattformen, plankorna knarrade under hennes steg. Remmen på hennes läderväska skar in i axeln när hon justerade den, och hennes skarpa hasselnötsbruna ögon svepte över den okända staden som visade sig genom dimridån.
Willow Street var mindre än hon hade föreställt sig, dess kullerstensgator och väderbitna butiksskyltar gav ett pittoreskt men nästan overkligt intryck. Ändå fanns det något med staden som inte kändes helt rätt. Den blygrå himlen hängde tung, och luften var kylig och genomdränkt av doften av våt jord och förmultnade löv. Clara drog blazern tätare om sig när en svag känsla av obehag smög sig på. Hon sköt dock snabbt undan den.
Det här var inte bara ett uppdrag som vilket som helst. Det var hennes chans att visa att hon kunde hantera mer än ett lättsamt reportage. Men innerst inne visste hon att det fanns en annan anledning till att hon hade tackat ja till jobbet: hoppet om att konfrontera det övernaturliga, något som kanske skulle tvinga henne att möta de krafter hon försökte förneka.
"Fröken Bennett?" En röst bröt hennes tankar.
Hon vände sig och såg en smal man, troligen i slutet av sextioårsåldern, stå vid plattformens kant. Hans välvårdade vita skägg och slitna hatt gav honom en gammaldags charm, men det var hans genomträngande grå ögon som fångade hennes uppmärksamhet. De vägde henne snabbt och noggrant, utan att missa en detalj.
"Det är jag," svarade Clara och sträckte fram handen. "Och du måste vara Edgar Langley."
Edgar tvekade bara en bråkdel av en sekund innan han skakade hennes hand. Hans grepp var fast men kort, som om han ville hålla ett visst avstånd. "Tänker du kasta dig in i arbetet direkt?" frågade han torrt. "Om jag vore du, skulle jag tänka efter en extra gång innan jag började rota i saker jag inte borde."
Clara höjde ett ögonbryn och satte upp sin professionella fasad. "Jag uppskattar din omtanke, herr Langley, men jag är här för att göra mitt jobb. Allmänheten har rätt att få veta sanningen, eller hur?"
Edgars läppar drog sig till ett kort ryck – var det ett leende eller en grimas? "Vissa sanningar sätter dig inte fri. Här begraver de dig."
"Tur då att jag inte är rädd för lite smuts," svarade Clara, hennes ton skarpare än hennes inre osäkerhet kände sig bekväm med.
Edgar granskade henne tyst, hans blick omöjlig att tolka. Sedan, med ett lågt fnys, vände han på klacken. "Kom, jag visar dig till värdshuset."
Promenaden genom Willow Street var avslöjande men också obehaglig. Stadens småskaliga charm tycktes krympa under tyngden av sina hemligheter. Spetsgardiner drogs försiktigt åt sidan i fönstren, och skuggor kikade fram bakom spruckna dörrkarmar. En kvinna, mitt uppe i att sopa trappan framför en lanthandel, stannade plötsligt och följde Clara med en vaksam blick. Barnen, som nyss hade lekt, tystnade och stirrade på henne, och till och med en herrelös hund reste sig och smög iväg med svansen mellan benen.
"De gillar inte främlingar," mumlade Edgar lågt. "Särskilt inte sådana som ställer frågor om huset."
Clara sneglade på honom. "Huset verkar ha ett intressant rykte."
Edgar fnös. "Rykte är bara början." Han pekade mot en avblekt skylt ovanför en övergiven butik. "Det där var ett bageri en gång. Men det stängde efter att ägarens pojke försvann. Sista gången någon såg honom var vid huset."
Clara stannade upp. "Och ingen gick tillbaka för att leta efter honom?"
"Det gjorde de," sade Edgar dystert. "De hittade inget annat än hans sko och en dörr som vägrade öppna. Efter det... slutade folk fråga."
Berättelsen borrade sig in i Claras medvetande, vass och obönhörlig. Hon hade varit i städer med sina egna mörka hemligheter tidigare, men detta kändes annorlunda. Här verkade hemligheterna leva, gömda i varje skugga och varje misstänksam blick.
De nådde fram till Silver Fox Tavern, dess slitna skylt svajade lätt i den kyliga brisen. Insidan var sparsamt upplyst, med en luft fylld av doften av brasa, spilld öl och något svagt metalliskt. Gästerna hukade sig över sina bord, deras samtal tystnade när Clara steg in. En kraftigt byggd bartender med ett salt-och-pepparfärgat skägg gav henne en kort nick medan Edgar presenterade henne.
"Rummet är där uppe," sade Edgar och räckte över en mässingsnyckel. "Om du är klok håller du dig där och skriver om något annat."
Clara tvingade fram ett leende. "Tack för rådet, men jag tror jag håller mig till historien."
Edgars blick stannade på henne en stund, och något fladdrade över hans ansikte – medlidande eller ånger, kanske – innan han lyfte på hatten och försvann ut utan ett ord till.
*
Senare satt Clara vid ett bord i värdshuset, hennes Vision Journal uppslagen framför sig. Sidorna var fyllda med hennes prydliga handstil, fulla av spridda intryck av staden och dess invånare. Trots sin skeptiska natur kunde hon inte skaka av sig känslan av att Willow Street bar på en märklig energi, något som lurade precis under ytan. Det var inte bara blickarna eller viskningarna – det var luften själv, som vibrerade med en spänning som fick hennes hud att knottra sig.
Bartendern närmade sig och ställde ner en ångande mugg te framför henne. "På huset," muttrade han och sneglade mot journalen. "Vad för dig hit egentligen?"
Clara tvekade. "Jag skriver en artikel om Död Mans Hus."
Mannen stelnade till, och hans hand greppade bordskanten hårdare. "Du borde hålla dig borta från det där huset," sade han tyst. "Människor som gör det råkar illa ut."
Clara lutade sig framåt, hennes journalistiska instinkt väcktes. "Vilken sorts olyckor?"
Bartendern skakade på huvudet, hans läppar hårt sammanpressade. "Olyckor. Försvinnanden. Och berättelser om henne."
"Henne?" frågade Clara.
"Husets dam," mumlade han, knappt hörbart. "Hon förlåter inte. Inte ens efter alla dessa år."
Innan Clara hann ställa fler frågor drog han sig tillbaka till baren, hans breda axlar tycktes böjas under tyngden av sina egna ord.
Clara andades långsamt ut, hennes fingrar smekte journalens kant.Hon hade hört varningar som dessa förut – kryptiska uttalanden avsedda att avskräcka henne. De brukade sällan ha önskad effekt. Om något gjorde bartenderns ord henne bara ännu mer beslutsam.
Hon bläddrade fram en ny sida och började skriva, noggrant antecknande dagens detaljer: tågresan, Edgars varningar, de misstänksamma blickarna från stadsborna. Pennan vilade över pappret när en känsla av obehag kröp längs hennes ryggrad – en svag förnimmelse av att vara iakttagen. Hon såg sig omkring, men ingen verkade bry sig om hennes närvaro.
Hon skakade av sig känslan och återvände till sina anteckningar, där hon formulerade en enda fråga: *Varför är de så rädda för huset?*
Svaret, det visste hon, låg precis utanför stadens utkant, i det förfallna huset som redan tycktes vila i hennes tankar som en mörk skugga. I morgon skulle hon se det med egna ögon.
Men för nu stängde hon journalen och drack ur det sista av sitt te, den svaga smaken av örter dröjde kvar på hennes tunga. När hon tog sig uppför den smala trappan till sitt rum, golvbrädornas knarrande ekade under hennes steg, kunde hon inte skaka av sig känslan av att huset redan hade väntat på henne.
Och det var inte ensamt.