Kapitel 4 — Hemligheternas nyckel

Vinden var kallare än Clara mindes, som om åren hade stulit värmen från luften och lämnat kvar de skarpa dofterna av cederträ och damm. Hon tryckte upp den gnisslande dörren med axeln, ficklampan i ena handen och den utsirade mässingsnyckeln i den andra. Ljuskäglan svepte över det sluttande taket och fångade dammkorn som långsamt virvlade innan de lade sig till ro på en gammal kista i hörnet. Till skillnad från de höga bokhyllorna och antika byråerna, som reste sig som tysta väktare i skuggorna, verkade kistan nästan anspråkslös—liten, diskret, men ändå... väntande. Dess placering kändes genomtänkt, som om den medvetet gömts undan för att hittas just nu.