Kapitel 4 — Ett Löfte i Mörkret

Leon

Kylan bet i huden som en hungrig best, och natten runt Svartviks Bibliotek låg som ett tungt, frostigt täcke över byn. Mina andetag formade vita moln i den stilla luften, varje pust en påminnelse om hur bräcklig jag blivit. Skottskadan i bröstet bultade som ett andra hjärta, blodet sipprade genom de trasiga lagren av mina kläder och klibbade mot huden. Jag stod lutad mot den flagnande väggen, händerna knutna så hårt att knogarna vitnade, och stirrade ut i mörkret. Mina gråblå ögon, nu helt uppfyllda av Tomrummets silverglöd, reflekterade den svaga månskäran som kämpade sig genom molnen. Inom mig viskade korruptionen, en listig röst som lockade mig att ge efter, att låta den vilda hungern ta över. Mina tänder gnisslade när jag kämpade emot, men jag kunde känna hur den pulserade i mina ådror, som gift som långsamt åt sig in i min själ.