Kapitel 2 — Möte i Frostens Skugga

Isak

Ljudet av vinden som tjöt genom den trasiga ladan var det enda som bröt tystnaden. Isak satt på en hög med gamla filtar, hans silvergrå ögon fixerade på den unga kvinnan som låg framför honom. Hennes kropp var insvept i de tjockaste filtar han kunnat hitta i det här övergivna kyffet, men trots det var hennes ansikte blekt, nästan genomskinligt. Hon andades, men varje andetag verkade släpa fram genom hennes bröst, som om själva luften kämpade mot henne.

Hans knogar vitnade när han knöt händerna runt knäna. Hon hade brutit förbannelsen. Hans förbannelse. Ändå låg hon där, hjälplös och sårbar, som om hon bar tyngden av något större än hon själv förstod. Vad hade hon gjort? Och varför?

Han reste sig långsamt, vinden pressade mot de murkna brädorna och fyllde den kalla luften med ett kusligt klagande. Hans rörelser var försiktiga, nästan tvekande. Han kände fortfarande hennes beröring – det ögonblick då hennes fingrar hade vidrört rosen och det uråldriga låset av is och magi hade spruckit. Det hade inte bara varit hennes handling. Något hos henne själv, något i hennes väsen, hade förändrat allt.

Han rörde sig genom ladan med en rastlöshet som han inte kunde dölja. Världen runt honom hade förändrats, det visste han. Men inombords var han fortfarande en man formad av årtionden av frost och isolering. Med varje steg kändes det som om isen fortfarande höll honom i ett grepp, som om friheten bara var en annan form av fångenskap.

Han stannade en halv meter från hennes sida och såg ner på henne. Hennes kastanjebruna hår, fortfarande frostigt från natten vid sjön, låg som ett kaotiskt hav runt hennes ansikte. Ögonlocken ryckte, som om hon drömde, och han undrade vad hon såg. Kanske samma kraschande frost och eld som hade hemsökt honom i så många år.

"Varför?" viskade han lågt, en fråga lika mycket till sig själv som till henne. Orden försvann i ljudet av vinden som smög sig in genom springorna.

Plötsligt ryckte hon till, som om något kallade på henne i drömmarna. Ett svagt stönande ekade mellan de kalla träväggarna, och Isak tog ett steg tillbaka. Hans hjärta slog hårdare. Det var en ovan känsla, det där plötsliga medvetandet om att han inte längre var ensam.

Hennes ögon öppnades. De mörkgröna irisarna mötte hans blick, fyllda med panik och förvirring, kanske till och med en skärva av samma rädsla som han bar inom sig. Hennes läppar öppnades för att tala, men de första försöken resulterade bara i svaga andetag.

"Du är vaken," sa han tyst. Hans röst var låg och kontrollerad, men det fanns en underton av oro som han inte kunde dölja helt.

"Vem...?" Hennes röst var raspig, som om den kom från någon som inte använt den på länge. Hon försökte sätta sig upp men föll tillbaka ner på filtarna, hennes kropp för svag för att bära henne.

"Rör dig inte," sa han snabbt och knäböjde bredvid henne. Hans händer svävade över henne, osäkra. Han hade inte rört vid någon på så länge. Inte på det här sättet. "Din kropp är fortfarande försvagad... från vad du gjorde."

Hennes blick hårdnade, som om hon kämpade för att förstå hans ord. Sedan skiftade hennes ögon till halskedjan som hängde runt hennes hals. Hon förde långsamt handen mot den, som om hon sökte tröst i dess närvaro. "Jag... vad hände?"

Isak drog sig tillbaka, reste sig och vände sig mot den lilla öppningen i ladan som fungerade som dörr. Kylan utanför kastade långa skuggor över golvet. Hans röst var låg när han svarade: "Du bröt förbannelsen."

"Förbannelsen?"

Han nickade, men sa inget mer. Orden kändes tunga, som om de skulle avslöja för mycket. Hans blick vandrade över ladan – de spruckna brädorna, de frosttäcka springorna, den grå morgonen som långsamt trängde sig in genom sprickorna.

Elvira försökte igen att sätta sig upp, denna gång med mer framgång. Hon drog filten närmare sig och stirrade på honom med en blandning av misstänksamhet och förvirring. "Vem är du?"

Han vände sig långsamt mot henne, mötte hennes blick. "Mitt namn är Isak."

Namnet ekade i luften mellan dem, som om det bar med sig en tyngd hon inte förstod. Hon rynkade pannan och höll fortfarande halskedjan hårt i sin hand. "Och... varför var du där? På sjön?"

Han tvekade, hans silvergrå ögon vända mot henne som om han vägde varje ord. "Jag har varit där länge. Länge nog för att glömma hur världen utanför känns." Han svalde hårt. "Och du... väckte mig."

Hennes ögon vidgades, och han kunde se paniken spira. "Hur kan jag ha väckt dig? Jag förstår inte... vad är det jag har gjort?"

Hans käkar spändes, och hans blick vek av mot golvet. "Du rörde vid något som inte var menat att röras vid. Något som höll mig... där."

De tunga orden hängde mellan dem, men innan Elvira hann ställa fler frågor hördes ljud utanför ladan. Röster, till en början vaga, blev allt tydligare.

Isak stelnade. Hans ögon smalnade när han fokuserade på ljudet, och han förbannade sig själv för att han inte redan hade tagit dem därifrån. Det var inte bara bybor. Rytmen i rösterna, det hårda klapprandet av stövlar mot snön, antydde något mer – något farligare.

"Vad är det?" frågade hon, hennes röst fylld av oro.

"De letar efter dig," svarade han kort. Hans röst var låg men laddad med en fara hon inte kunde ignorera. "Och om de ser mig med dig... då stannar de inte vid frågor."

Han vände sig mot henne, hans röst hårdare nu. "Vi måste gå."

"Vart då?"

"En plats där de inte hittar oss."

"Men jag—"

Han avbröt henne med en blick som inte lämnade utrymme för diskussion. "Om vi stannar här, är vi redan förlorade."

Hennes läppar särades som om hon skulle protestera, men hon tystnade. Hon såg på honom, såg allvaret i hans ansikte, och nickade svagt. Hon började kämpa för att resa sig.

Han sträckte sig efter henne innan han hann stoppa sig själv. Hans händer greppade hennes armar varsamt men bestämt och lyfte henne upp på fötter. Hon stirrade på honom, förvånad både över hans styrka och hans närhet. För ett ögonblick möttes deras blickar, och han såg in i hennes ögon – lika djupa och sköra som isens yta.

"Du måste hålla dig nära mig," sa han lågt. "Och du får inte stanna, oavsett vad som händer."

Hon nickade igen, och han kände hennes tyngd luta något mot honom. Hon var starkare än hon såg ut, men inte tillräckligt stark för vad som väntade.

Han ledde henne mot dörröppningen. Vinden slog mot dem som en vägg när de steg ut i morgonens bleka ljus. Marken knarrade under deras fötter, och de första snöflingorna från en annalkande storm började falla.

Isak kastade en sista blick mot ladan innan han vände blicken framåt. Rösterna bakom dem blev högre. De hade en lång väg att gå, och farorna var överallt. Men han visste en sak med säkerhet.

Vad som än väntade dem, så hade deras öden redan börjat flätas samman.