Kapitel 2 — Molniga horisonter

Brummandet från flygplanets motorer låg som en dov bakgrundston till det skarpa kaoset i Juliens sinne. Han lutade sig tillbaka i sätet, med armarna hårt korsade över bröstet och käken spänd, blicken fixerad rakt fram. Ödet, tänkte han bittert, hade en smaklös humor. Ett fullsatt flyg till Paris, och ändå hade han hamnat här – bredvid Isabelle Laurent. Hans ex-fru. Kvinnan som en gång hade varit hans allt, för att sedan, lika plötsligt som en fallande soufflé, bli till ingenting.

Han drog in ett skarpt andetag genom näsan, men hans blick gled ändå ofrivilligt åt sidan. Isabelle satt vänd mot fönstret, hennes mörka hår samlat i den där välbekanta lösa knuten som var hennes signum, även om grå strimmor nu löpte genom det. Hennes fingrar följde kamerans konturer – hennes trogna följeslagare – med en rörelse så bekant att det skar genom honom, som en vindpust av lavendel från deras gamla lägenhet. Han hade inte tänkt på den doften på åratal, men nu klängde sig minnet fast vid honom som en envis skugga.

Hennes hållning var stel, kroppen spänd som hans egen sedan han såg hennes namn på boardingkortet. Samma rad. Samma säten. Samma armstöd. "Av alla platser på det här planet," muttrade han tyst, så lågt att han knappt visste om han ville att hon skulle höra.

Hon hörde. Hennes läppar ryckte till – irritation? Förströddhet? Eller kanske något mer svårtytt – innan hennes ansikte slätades ut till en mask av kylig likgiltighet. "Tror du att jag planerade det här?" sa hon jämnt, utan att ens vända huvudet mot honom. Hennes röst var lugn, nästan neutral, men det låg en underton där, en spändhet som ett för hårt spänt stränginstrument.

"Nej, förstås inte. Det skulle kräva någon slags kosmisk konspiration, eller hur?" Han lät ett torrt, humorlöst skratt undslippa sig, bitterheten sipprade ut innan han hann stoppa den.

Isabelle svarade inte. Tystnaden mellan dem sträckte sig ut, tung av osagda ord. Julien rörde sig rastlöst i sitt säte, drog en hand genom håret och kände de grå strimmorna vid tinningarna. Han hatade detta – den obekväma, krystade artigheten mellan dem. Det var ljusår ifrån den enkla intimiteten de en gång delat, den slags samhörighet där en enda blick kunde tala för allt.

Men det var länge sedan. Ett annat liv.

Han bläddrade i flygmagasinet i sitt knä, men de glansiga bilderna av perfekta, ouppnåeliga liv hånade honom. Hans tankar vägrade stanna i nuet och vandrade istället tillbaka till minnen han försökt begrava. Till den dagen hon för första gången satte sin fot i hans bistro, kameran hängande runt halsen, hennes blick svepande över rummet som om det var levande. Till ljudet av hennes skratt den gången han tafatt ställde fram en tallrik coq au vin framför henne – ett skratt som kändes som solsken som bröt igenom stormmoln.

Hans fingrar knöcklade omedvetet kanterna av magasinet. Det spelade ingen roll nu. Ingenting spelade någon roll längre.

"Jag ser att du fortfarande har svårt att sitta still," sa Isabelle plötsligt, hennes röst bröt genom motorernas monotona brummande.

Julien tittade upp, överraskad. Hon såg på honom nu, hennes gröna ögon skarpa och vakande. Den där blicken – den hade alltid gjort honom nervös. Han hade en gång skämtat om att hennes kamera var överflödig eftersom hon redan hade en lins inbyggd i sin själ.

Han ryckte på axlarna och lutade sig tillbaka i sätet. "Gammal vana är svår att bryta."

Hennes läppar antydde en svag, nästan obefintlig böjning – ett leende som inte nådde hennes ögon. "En del saker förändras aldrig," sa hon lågt, som för sig själv.

Julien öppnade munnen för att svara när planet plötsligt ryckte till. Ett skarpt dipp fick magen att vända sig ut och in. Runt omkring dem hördes flämtningar och uppskrämda utrop från passagerarna. Kaptenens röst sprakade till över högtalarsystemet, uppmanande alla att stanna sittande med säkerhetsbältena på.

Utan att tänka sträckte Julien ut handen och grep tag i armstödet. Hans fingrar snuddade vid Isabelles, och i en absurd, elektrisk sekund frös de båda i rörelsen. Hennes hud mot hans, varm och påträngande verklig, stod i stark kontrast mot det kalla metallen under deras fingrar.

Hans känslor stormade inom honom, hotade att explodera. Stolthet, ånger och något odefinierbart rått kämpade om kontrollen. Han drog undan handen som om han bränts och harklade sig. "Förlåt," muttrade han, osäker på vad han egentligen bad om ursäkt för – beröringen, tystnaden eller själva kaoset som låg mellan dem.

Isabelle skakade på huvudet, hennes blick vänd mot knät. "Det är okej," sa hon lågt, med en röst kantad av anspänning. Hon justerade kameraremmen över axeln, som om den enkla handlingen kunde ge henne stadga.

Turbulensen avtog, och planet återfick sin jämna rytm. Julien andades ut, släppte sitt grepp om armstödet och sneglade på Isabelle. Han fick syn på henne precis när hon vände sig mot fönstret igen.

Solljuset som strömmade in genom fönstret fångade de grå slingorna i hennes hår och belyste de fina linjerna vid ögonvrårna. Hon såg äldre ut, tröttare, men det fanns en tyst styrka i hennes hållning, en uthållighet som inte hade funnits där förut. Det rörde vid honom – ett sting av ånger eller kanske bara skuggan av något han inte vågade namnge.

"Bär du fortfarande runt på den där gamla saken?" frågade han och nickade mot hennes kamera. Hans ton var spetsig, nästan som ett försvar.

Isabelle vände sig långsamt mot honom och såg på honom med ett uttryck han inte kunde tolka. "Varje dag," svarade hon enkelt, lågt, och fingrarna rörde kameran som för att skydda den från hans ord.

Han höjde ett ögonbryn. "Du vet att det finns enklare sätt att ta bilder nuförtiden. Telefoner, till exempel."

Hennes läppar ryckte till, och för en sekund trodde han att han kanske skulle kunna locka fram ett skratt. Men istället lutade hon huvudet åt sidan och studerade honom med samma genomträngande blick. "Och ändå skriver du fortfarande dina recept för hand i den där läderboken," kontrade hon, med en ton som var lika lätt som den var sylvass.

Orden träffade honom där han var som mest sårbar.Hans bröst snördes åt vid tanken på dagboken—hans farmors dagbok, den som hon hade gett honom i förtroende innan hon gick bort. Han hade inte öppnat den på flera månader, inte vågat. Den låg orörd på en hylla i köket på hans bistro och samlade damm, en tyst påminnelse om allt han kände att han inte hade kunnat leva upp till.

"Du har en poäng där," medgav han och tvingade fram ett svagt leende.

Isabelles ansiktsuttryck mjuknade, bara en aning, och för ett ögonblick kändes det som att spänningen mellan dem lättade. Men så skakade planet till igen, och hon greppade reflexmässigt sin kamera, knogarna vitnade av ansträngningen. Det flyktiga ögonblicket försvann, och kvar blev endast de sköra resterna av vad som möjligen hade kunnat vara.

Julien lutade sig tillbaka i sätet och stängde ögonen. Han kunde fortfarande känna tyngden av hennes närvaro bredvid sig, minnen som pressade sig på från alla håll. Han ville säga något—vad som helst—för att bygga en bro över avgrunden mellan dem. Men orden fastnade i halsen, blockerade av en blandning av stolthet och rädsla.

Istället lät han tystnaden åter lägga sig över dem, tung och olöst, medan planet förde dem närmare en stad som inte erbjöd någon flykt från det förflutna.