Kapitel 4 — Skogens Hunger

Mira

Ut ur grottans fuktiga mörker steg vi in i Skugghjärtats Skog, där natten låg som en tjock, kvävande filt över oss. Knotiga granar och tallar sträckte sig mot en himmel utan stjärnor, deras grenar droppande av en svart, klibbig substans som glänste i ett sjukligt silverljus. Luften var tjock, en metallisk stank blandad med något sött och lockande som kittlade mina sinnen, påminde mig om viskningarna från Tomrummets Kant. Ärret på min handled brände som glödande kol, och runstenen i min hand pulserade svagt, som om den försökte varna mig för något som lurade i skuggorna. Mina matta, gröna ögon svepte över omgivningen, utmattningen tyngde varje steg, men jag kunde inte låta mig själv vika. Inte nu. Inte när Leon och Freja behövde mig.