Kapitel 1 — Spöken från Det Förflutna

Lina

Kylan från novemberkvällen sipprade in genom de tunna fönstren i Linas lilla lägenhet i Vasastan. Trots att elementen var uppskruvade till max kunde hon känna kylan i golvplankorna under sina fötter. Hon satt vid sitt skrivbord, böjd över sin laptop, och försökte redigera bilder från sin senaste expedition i Patagoniens bergskedjor. Tangentbordet var klibbigt av kaffe och hennes fingrar rörde sig mekaniskt över redigeringsprogrammet, men ögonen tycktes aldrig fastna på detaljerna i bilderna. Tankarna vandrade—som de ofta gjorde nuförtiden—till Antarktis.

Det var som om isen från den platsen fortfarande låg begravd i hennes själ. Där, på den kalla kontinenten, hade hon förlorat honom. Emil. Hans ansikte var lika klart i hennes minne som snöflingorna på hennes vinterjacka den där dagen. Det var ett ansikte som hon inte längre kunde fotografera, ett liv hon inte längre kunde röra vid.

Ett djupt andetag fyllde hennes bröst, men hon kunde inte andas ut. Hon lyfte kameran från skrivbordet, som om den kunde erbjuda henne någon sorts tröst. Den var tung och bekant i hennes händer, men den kändes plötsligt meningslös. Kameran, som en gång varit hennes sätt att förstå och fånga världen, kändes nu som ett verktyg som bara förstärkte hennes förlust. Hennes reflektion i laptopens mörka skärm stirrade tillbaka på henne—blek, med mörka ringar under ögonen och en tyngd i blicken som vägrade försvinna.

Det var då telefonen ringde. Vibrationerna på skrivbordet fick henne att hoppa till. Hennes blick flackade mot mobilskärmen där ett okänt nummer lyste. Hon tvekade. Sedan svarade hon.

“Hej, är det Lina Bergman?” rösten i andra änden var djup och med en professionell ton.

“Ja, det är jag,” svarade hon, spänd.

“Jag ringer från Aftonbladet. Det handlar om en forskargrupp som rapporterats försvunnen i de svenska fjällen. Vi har fått veta att en av forskarna är Agnes Holmqvist. Jag har förstått att ni haft en nära koppling tidigare. Skulle du kunna tänka dig att kommentera detta?”

Linas hjärta stannade nästan. Agnes. Hennes mentor, hennes vän—kanske den enda person som verkligen hade sett henne för den hon var under hennes osäkra tid som ung fotograf. Agnes hade varit den som uppmuntrade henne att fortsätta med sin kamera när Lina övervägde att ge upp.

“Försvunnen?” stammade Lina fram.

“Ja, sedan i förra veckan. Det har inte varit någon kontakt med deras team, och räddningstjänsten har ännu inte kunnat nå området på grund av väderförhållandena,” förklarade journalisten med en envis ton, som om han förväntade sig att Lina skulle bidra med en avgörande upplysning.

“Hade hon nämnt något till dig nyligen? Några planer eller farhågor om denna expedition?” frågade han, nästan påstridigt nu.

“Jag… jag har ingen information,” svarade Lina och lade på innan journalisten hann fortsätta.

Telefonen föll ur hennes hand och landade med en dämpad smäll på mattan. Hennes tankar snurrade. Agnes, av alla människor, skulle ha varit den sista att ge sig in i en situation utan att planera minutiöst. Hennes sinne var ett ständigt kalejdoskop av lösningar och alternativ. Hur kunde hon ha gått vilse?

Men mer än det kände Lina en annan känsla krypa upp genom hennes kropp. Skam. Hon kunde inte minnas när hon senast hade hört av sig till Agnes. Hon hade isolerat sig efter Emils död, skurit bort band som hon en gång vårdat. Ett snabbt meddelande här och där, kanske en grattis-hälsning på födelsedagen, men det var allt. Nu kanske det var för sent.

Linas kropp var fortfarande spänd när nästa samtal kom. Den här gången var det ett namn hon kände igen på skärmen. Anna, Agnes assistent. Lina tvekade, men svarade ändå.

“Anna?”

“Lina! Tack och lov att jag fick tag i dig,” sa Anna, hennes röst skälvande av oro. “Jag vet att det här kommer som en chock, men jag vet inte vem jag annars ska vända mig till. Det är Agnes… hennes team… vi har förlorat all kontakt med forskningsstationen. Ingen vet vad som har hänt, och jag är rädd att—”

“Lugna dig, Anna. Berätta allt från början,” avbröt Lina och försökte hålla rösten stadig trots att hennes hjärta bultade i bröstet.

Anna tog ett djupt andetag och förklarade. Forskningsstationen “Isälvan”, där Agnes och hennes team arbetade, låg i en av de mest avlägsna delarna av de svenska fjällen. De hade gett sig iväg för att undersöka klimatförändringarnas påverkan på glaciärerna som omger området. Agnes hade skickat regelbundna rapporter fram till förra veckan, men sedan hade allt tystnat. Räddningstjänsten hade försökt organisera en sökinsats, men dåligt väder gjorde det omöjligt att nå stationen.

“Jag behöver din hjälp, Lina. Jag vet att det här inte är din värld längre, men… jag tror bara att om någon kan förstå Agnes och vad hon kanske försökt göra, så är det du,” vädjade Anna.

Lina lutade sig tillbaka i stolen och stirrade upp i taket. Var det verkligen hennes plats? Hon hade knappt satt sin fot i fjällen sedan hon förlorat Emil. Hon hade överlevt där ute, men knappt. Att återvända skulle vara att riva upp sår som knappt börjat läka.

“Anna, jag är inte säker på att jag—” började hon, men Anna avbröt henne.

“Snälla. Vi behöver någon som känner Agnes. Jag… jag tror inte att det bara är en olycka. Det är något mer. Agnes nämnde något i sina senaste rapporter, men jag kunde inte tolka det. Hon var orolig. Det här är inte bara vädret. Något hände där ute.”

Linas blick föll på kameran som låg på skrivbordet. Den låg där som en symbol, inte bara för vad hon brukade älska utan också för det hon hade förlorat. Emil hade varit hennes partner i allt, även i deras kärlek till vildmarken. Hur kunde hon möta fjällens kyla utan honom?

Men samtidigt gnagde något inom henne. En röst, kanske Agnes egen, som sa att hon inte bara kunde sitta här och låta andra riskera sina liv medan hon själv gömde sig.

“Ge mig några timmar,” sa Lina till slut. “Jag behöver tänka.”

Hon lade på och sjönk ner i stolen igen, stirrade tomt på väggen framför sig medan tankarna virvlade. Utanför började snön falla, lätta flingor som lade sig på fönsterrutan. Det var som om världen försökte påminna henne om vad som väntade där ute.

Hon såg på klockan. Natten var lång och tyst, men hon visste att hon inte skulle få någon sömn. Istället reste hon sig upp, drog fram en dammig låda från en garderob och började leta igenom sina gamla fotografier och anteckningar. Där, i en av de slitna mapparna, hittade hon ett brev från Agnes, daterat för flera år sedan.

“Lina,” stod det i Agnes prydliga handstil, “livet är för kort för att låta våra rädslor styra oss. Varje gång du tvekar, tänk på vad du kan upptäcka om du vågar ta steget. Var inte rädd för mörkret. Det är där ljuset blir som starkast.”

Hennes händer darrade när hon lade ner brevet. Orden träffade henne rakt i hjärtat. Det var som om Agnes röst talade till henne genom tiden, manade henne att möta det hon fruktade mest.

Morgonen hade knappt hunnit gry när hon skickade ett meddelande till Anna: “Jag åker till Frostholm. Vi kommer att hitta henne.”

Och för första gången på länge kände Lina en gnista av något som liknade hopp. Eller kanske var det bara en ny början.