Kapitel 3 — Oväntade möten

Lina Forsberg

Stockholm var klädd i en grå disig morgon, där de trånga kullerstensgatorna i Gamla stan sjöd av liv och rörelse. Turister med kartor och kameror samsades med lokalbor som skyndade mellan kaféer och små butiker. Doften av nybryggt kaffe och nybakade bullar fyllde luften. Lina Forsberg klev in på ett litet, charmigt kafé som hette "Edda", beläget i ett hörn av Stortorget. Hon drog av sig sin tjocka halsduk och skakade av sig små regndroppar från jackärmen innan hon steg fram mot disken.

"En svart kaffe, tack," sa hon, och hennes röst bar en svag spänning, som ett eko av nattens oro.

Medan baristan förberedde hennes beställning lät Lina blicken vandra över kaféets interiör. Väggarna var täckta av bokhyllor fyllda med slitna volymer, och små bord stod tätt intill varandra, upptagna av människor försjunkna i samtal eller arbete. Hon valde ett avskilt bord längst in i hörnet och bredde ut sina papper över bordsskivan. Dagboken och kartan låg bredvid varandra, deras hemligheter tycktes nästan vibrera i luften omkring dem.

Lina vred långsamt på kartan och försökte hitta ett nytt mönster bland raderna av nedtecknade koordinater. Hon hade knappt sovit sedan hon återvänt från sommarhuset, och hennes tankar kretsade ständigt kring farfaderns ord i dagboken. Varje gång hon läste dem kunde hon höra hans röst, från en tid då han fortfarande levde, fylld av både vishet och en dold oro. Det fanns en desperation som drev henne – en känsla av att varje minut hon satt stilla kunde betyda att hon tappade försprånget till någon annan.

Hon märkte inte mannen förrän hans skugga föll över bordet.

"Det där ser viktigt ut."

Hon ryckte till och såg upp. En man stod vid bordet, lång och bredaxlad, med mörkbrunt hår som föll slarvigt över pannan. Hans skägg var kort, och hans mörka ögon verkade granska henne med lika delar nyfikenhet och försiktighet. Han höll en kopp kaffe i ena handen och pekade löst mot dokumenten på bordet med den andra.

"Ursäkta mig," sa Lina skarpt och drog instinktivt kartan närmare sig.

Mannen höjde ett ögonbryn och lutade sig tillbaka en aning, som om han förväntat sig hennes reaktion. "Förlåt. Jag menade inte att tränga mig på," sa han med en djup stämma som bar en underton av något svårbestämt – kanske ironi, kanske något annat.

"Det är inget," sa hon kort, även om hennes kroppsspråk förblev spänt.

Mannen verkade dock inte ha för avsikt att gå därifrån. Istället tog han en klunk av sitt kaffe och satte sig vid bordet bredvid hennes, fortfarande inom synhåll för hennes papper.

"Du verkar vara väldigt insatt i vad du gör," fortsatte han och lutade sig framåt med armbågarna på bordet.

"Arkeolog," sa hon kort och försökte dölja sitt obehag över hans närvaro genom att låtsas vara försjunken i dagboken.

"Intressant," sa han med ett eftertänksamt tonfall. "Kartor och gamla skrifter – är det ditt specialområde?"

Lina lyfte blicken och mötte hans ögon. Det fanns något i hans sätt att tala, något som fick henne att ana att han inte bara var en nyfiken främling.

"Ja, men jag tror inte det är något som skulle intressera dig," sa hon kyligt.

Mannen log svagt, ett leende som inte nådde hans ögon. "Jag är mer intresserad än du kanske tror."

Innan Lina hann fråga vad han menade reste han sig. "Lycka till med din forskning," sa han innan han lämnade bordet.

När han gick mot utgången sneglade Lina mot honom. Det var något med honom som fick alla hennes varningsklockor att ringa. När dörren slog igen bakom honom satt hon kvar med en känsla av att hon blivit studerad, testad.

Hon svepte blicken mot kartan och dagboken, som om de plötsligt hade blivit mer exponerade än hon ville. Hon visste inte vem han var, men det var tydligt att hon inte längre kunde ta sin anonymitet för given.

***

Samma kväll befann sig Lina i auktionens eleganta lokaler. Den gamla byggnaden hade förvandlats till en plats av lyx och exklusivitet; kristallkronorna i taket kastade ett varmt, mjukt ljus över de mörka träpanelerna och de uppklädda gästerna. Hon stod vid sidan av och betraktade rummet, försökte dölja sin nervositet bakom en mask av neutralitet.

Hon höll listan över kvällens föremål i handen och hade markerat runstenen som sitt främsta mål. Hon visste att dess ristningar bar ledtrådar kopplade till maskens dolda historia. Hennes blick vandrade mellan de andra närvarande. Rummet var fyllt av människor som såg ut att vara vana vid att röra sig i sådana kretsar – män i dyra kostymer och kvinnor i eleganta klänningar. Hon kände sig malplacerad i sina praktiska kläder, men hon visste att det inte spelade någon roll. Hon var här för runstenen, inget annat.

När föremålen började introduceras kände Lina hur spänningen i rummet steg. Hon höll andan när runstenen till slut rullades in, placerad i en glasmonter. Den var mindre än hon hade föreställt sig, men ristningarna på ytan fick hennes hjärta att slå snabbare.

Budgivningen började. Lina höjde sin paddel nästan direkt och lade ett första bud.

"Femtiotusen," meddelade auktionsutroparen.

Ett nytt bud kom nästan omedelbart. Lina vred på huvudet och såg mannen från kaféet. Han satt avslappnat mitt i församlingen, med sitt budkort nonchalant vilande i handen. Han höjde det mot auktionsutroparen utan att ens möta Linas blick.

"En motståndare, alltså," tänkte Lina och kände adrenalinet pumpa i hennes ådror.

"Femtiotvå tusen," sa utroparen.

"Femtiotre," sa hon genast.

"Femtiofem," kom mannens bud kort därefter.

Budgivningen eskalerade. Varje gång hon höjde sitt bud, höjde mannen sitt strax därefter. Det var som om han lekte med henne, testade hennes gränser.

När budet nådde åttiotusen kände Lina hur hennes händer började svettas. Hon kunde inte låta honom vinna. Det fanns något med honom som gav henne intrycket att han visste mer om masken än han låtsades.

"Åttiotvå tusen," sa hon beslutsamt.

Ett ögonblicks paus. Mannen lutade sig bakåt och verkade överväga sitt nästa drag. Men precis som hon började hoppas att han kanske skulle backa, höjde han sitt kort igen.

"Åttiofem tusen."

Lina kände hur hennes hjärta sjönk. Hon visste att hon inte kunde gå högre än så. Men innan hon hann fatta ett beslut hände något oväntat.

En dörr längst bak i salen slogs upp, och flera män i mörka kläder och öronsnäckor stormade in. Paniken spred sig som en våg genom lokalen när gästerna började ställa sig upp och viska oroligt. Lina såg på medan männen snabbt rörde sig mot scenen där runstenen stod.

Mannen från kaféet hade också reagerat. Han reste sig snabbt och såg sig omkring, hans kroppshållning spänd och beredd. Lina visste inte varför, men något fick henne att känna att de här männen inte var där för att buda.

Hon tog ett snabbt beslut. Medan kaoset fortsatte runt omkring henne smög hon sig närmare scenen. Utan att tveka öppnade hon montern och lyfte ut stenen. Den var tyngre än hon hade förväntat sig, men det spelade ingen roll. Hon skulle inte lämna den här.

Precis när hon skulle vända sig om kände hon en hand på sin axel. Det var mannen från kaféet.

"Spring," sa han kort.

Och utan att tänka mer sprang hon. Tillsammans med mannen tog hon sig ut genom en sidodörr, med runstenen i ett grepp och adrenalinet dunkande i bröstet. Om hon hade vetat vad hon gav sig in på, kanske hon hade tvekat. Men just nu fanns det ingen återvändo.