Kapitel 2 — The Burden of Blood

Mira Lind

Rysningar sköljde över mig när jag rycktes ur sömnen, kallsvetten klibbade mot huden och hjärtat dunkade som om det ville spränga bröstkorgen. Regnet från gårdagens storm smattrade fortfarande mot de spruckna fönstren i Evas torp, varje droppe som ett eko av den oro som gnagde inom mig. Jag låg på den hårda sängen, stirrade upp i det mörka taket där skuggorna tycktes röra sig som levande väsen. I mitt sinne spelades visioner upp, obarmhärtiga och kvävande – ett svart tomrum under Månstensgläntans altare, en avgrund så djup att den svalde allt ljus. En röst viskade där nere, låg och hungrig, och kallade mitt namn med en ton som fick huden att knottra sig. “Mira... kom till mig...”

Brevet från mamma låg på nattduksbordet bredvid mig, dess gula papper vikt och slitet, men tyngden av dess ord pressade mot mitt bröst som en fysisk börda. Jag kunde inte undgå det, inte glömma sanningen det avslöjat – att min far, Lind, var en förrädare som bröt en uråldrig pakt mellan människor och väsen, att hans handlingar väckt en urkraft som nu hotade att sluka allt. Och jag, med mitt blod som en förbannelse, som en bro mellan världar, var den enda som kunde binda den. Men priset... ett offer vid altaret. Mitt liv för skogens räddning. Ärret på min handled pulserade, silverglöden som omgav det starkare än någonsin, som om magin inom mig vaknade till liv vid tanken, redo att sluka mig också.

Jag satte mig upp, benen darrade under min egen vikt, och drog en skakig hand genom mitt toviga, kastanjebruna hår. Det var kortare på vissa ställen nu, slitet av striderna i Skugghjärtats Skog, och smutsen från de senaste dagarna klamrade sig fast vid mig som ett minne av allt jag förlorat. Mina gröna ögon, reflekterade i den spruckna spegeln på väggen, bar på en sorg så djup att jag knappt kände igen mig själv. Skuld gnagde i mig, över Leons skador, över flockens förluster, över skogens lidande som jag kunde känna i varje andetag. Marken under torpet vibrerade svagt, som om den också kände hungern från urkraften, och jag visste att jag inte kunde stanna här längre. Jag kunde inte gömma mig från det som kallade på mig.

Med tunga steg tog jag mig ner till det kalla köket, där oljelampans flämtande sken knappt trängde genom mörkret. Jag tog brevet, kände dess grova yta mot mina fingrar, och en ilska blandad med skräck vällde upp inom mig. Hur kunde Eva hålla detta ifrån mig så länge? Hur kunde hon låta mig leva i mörker, ovetande om vad jag var? Men ilskan bleknade snabbt, ersatt av en desperat längtan efter svar. Jag kunde inte konfrontera henne nu – hon var inte här, och jag hade inte styrkan att möta hennes tystnad ännu en gång. Men det fanns någon som kanske kunde hjälpa mig. Freja. Hon hade alltid varit en källa till kunskap, en trygg punkt i kaoset. Om någon kunde gräva fram sanningen om mitt arv, om Klyftan av Sorg som brevet nämnde som platsen för den brustna pakten, så var det hon.

Jag drog på mig min slitna kappa, dess jordnära tyg fläckat av blod som vägrat gå bort, och steg ut i den gråa morgonen. Luften i Svartviks By var bitande, genomsyrad av en skarp rökdoft från brasor som kämpade mot kylan. Gatorna var tysta, men jag kunde känna blickar från bakom immiga fönster, misstro och rädsla som tyngde luften. Jag skyndade mig framåt, mina steg knarrande mot det fuktiga gruset, tills jag nådde Svartviks Bibliotek. Den lilla, knarrande byggnaden mitt i byn verkade ännu mer sliten än vanligt, dess väggar böjda under tidens tyngd, och doften av gammalt papper slog emot mig när jag steg in.

Freja stod bakom disken, hennes korta, blonda hår glänste i det svaga ljuset från de immiga fönstren, men hennes vanligtvis varma leende falnade när hon såg mig. Hennes glasögon gled ner på näsan när hon lutade sig fram, och oron i hennes ögon var omisskännlig.

“Mira, herregud, du ser ut som om du inte sovit på veckor,” sade hon, hennes röst mjuk men darrande av bekymmer. Hon skyndade sig fram, hennes bohemiska kjol svajande, och lade en hand på min arm. “Vad har hänt?”

Jag svalde hårt, kände hur min grova röst skavde i halsen. “Jag... jag har fått veta saker, Freja. Om min far. Om mig. Jag behöver svar, och jag tror att Klyftan av Sorg kan ge dem. Brevet... det nämnde platsen där pakten bröts. Jag måste veta vad det betyder.”

Frejas ansikte bleknade, och hon drog sig tillbaka, hennes fingrar darrade när hon justerade glasögonen. “Klyftan av Sorg? Mira, det är inte en plats du bara går till. Det är farligt, mer än du kanske förstår.” Hon vände sig mot de dammiga hyllorna, hennes rörelser hektiska när hon drog fram en tjock, sliten volym bunden i läder. Dammet virvlade i luften när hon slog upp den, och hennes röst blev lägre, nästan en viskning. “Här... det står om Klyftan. En uråldrig spricka i Skugghjärtats Skogs västra del, där väsen och människor en gång möttes, där pakter slöts under månens sken. Men det är också där allt föll isär. Nu vaktas den av en vild varulvstam, utstötta som inte lyder någon. De lever i exil, bittra och farliga. Du kan inte bara vandra dit utan att riskera allt.”

Hennes ord sände en kyla genom mig, men jag kunde inte låta rädslan stoppa mig. Jag lutade mig fram, mina darrande händer grep om bokens kant. “Jag har inget val, Freja. Du förstår inte... det som är väckt i skogen, det är min börda. Mitt blod. Om jag inte gör något, kommer allt jag älskar att gå under. Leon, skogen, allting.” Min röst brast, desperationen sipprade fram som blod från ett öppet sår. “Jag måste veta sanningen, även om det skrämmer mig.”

Freja stirrade på mig, hennes ögon fyllda av en smärta jag inte kunde ignorera. Hon lade en hand över min, hennes grepp fast men skälvande. “Jag förstår att du känner så, Mira. Men lovar du mig att vara försiktig? Du är inte ensam i detta, okej? Om något händer... kom tillbaka till mig. Snälla.”

Jag nickade, men orden fastnade i halsen. Jag ville tro på hennes trygghet, men djupt inom mig visste jag att den resan jag stod inför kanske inte skulle låta mig återvända. Tankarna på Leon blixtrade genom mitt sinne – hans gråblå ögon fyllda av smärta, hans muskulösa kropp märkt av sår han fått för min skull. Skulden över hans lidande var som en kniv i mitt hjärta, och jag kunde inte låta honom lida mer. Inte om jag kunde stoppa det.

Jag lämnade biblioteket med volymen under armen, Frejas varnande ord ekande i mitt huvud. Utanför stod jag under den mulna himlen, vinden bet i min hud med en kyla som inte bara kom från morgonens frost. Marken under mina fötter vibrerade svagt, som om Skugghjärtats Skog själv kallade på mig, dess puls en påminnelse om den hunger jag väckt. Ärret på min handled brände, silverglöden intensivare för varje sekund, och jag anade en skugga i ögonvrån – en flyktig rörelse, som om någon eller något iakttog mig från mörkret. Hjärtat slog hårdare, men jag kunde inte vända tillbaka nu. Skogen väntade, och oavsett vad som lurade där ute, visste jag att jag måste möta det. Sanningen om mitt blod, om min far, om mitt öde, låg gömd i dess djup. Och jag skulle hitta den, även om det var det sista jag gjorde.