Kapitel 2 — Hej, Chase och Zach

Marley

Matsalen på Cross High är en symfoni av kaos—röster som ropar, klirret av brickor och skratt som studsar mot väggarna som en illa tajmad trumvirvel. Jag står vid ingången med en bricka i händerna; en sladdrig bit pizza och en sallad som ser ut som om den funderat lite för länge på meningen med livet. Mina fingrar söker instinktivt efter kompassen runt min hals, pilen som snurrar i en tyst rytm under min tumme. Gwen hade lovat att möta mig här, men när jag sveper med blicken över havet av ansikten och trånga bord, ser jag henne ingenstans.

En obehagskänsla kryper längs ryggraden, som statisk elektricitet som gnistrar under huden. Det känns som att kliva rakt in i en pjäs mitt i handlingen, där alla andra redan kan sina repliker och rörelser medan jag famlar efter ett manus som inte existerar. Det surrande ljudet från lysrören ovanför lägger sig som en extra, gnagande spänning vid mina nerver.

"Marley!"

Gwens röst bryter genom larmet som en klargul signalraket, livfull och omöjlig att missa. Lättnaden sköljer över mig när jag ser henne vifta från ett bord nära fönstren, hennes gula mössa som en fyrbåk i kaosets dimma. Hon nästan hoppar i stolen, energin i henne är omöjlig att ignorera.

Jag navigerar mig fram till henne, duckar för ryggsäckar och trassliga ben, och sjunker ner på den lediga stolen hon sparat åt mig.

"Du är en räddare i nöden," flämtar jag och sätter ner min bricka medan mina fingrar släpper taget om medaljongen.

"Jag vet," säger hon självsäkert med ett brett leende, lutar sig bakåt i stolen som om hon äger både bordet och, möjligen, hela skolan. Hennes armband klirrar när hon pekar mot de andra som sitter med oss. "Välkommen till gänget."

Bordet är ett lapptäcke av personligheter. Där är Emma, en tystlåten tjej som ritar intrikata mönster i marginalerna av sitt anteckningsblock och knappt tittar upp när hon mumlar ett artigt "hej". Tyler, som är klistrad vid sin telefon som om den innehåller universums alla hemligheter, ger ifrån sig ett ointresserat grymtande till hälsning. Tvillingarna—vars namn jag omedelbart glömmer—avslutar varandras meningar med en nästan kuslig precision, vilket får mig att undra om de repeterar sina konversationer i förväg.

"Du kommer passa in fint," försäkrar Gwen mig, hennes leende breddas som om hon kan läsa alla frågor som snurrar i mitt huvud. "Men en varning, lunchen här är ett slagfält. Håll dig till mig, så kanske du överlever."

Ljudet i matsalen dämpas något när jag börjar känna mig mer bekväm, men en kittlande känsla längs nacken får mig att tro att jag blir betraktad. Jag blickar upp, sveper med blicken över rummet tills den stannar på honom.

Chase Hayden. Han lutar sig avslappnat mot väggen vid automaterna, med armarna korsade som om han poserar för omslaget till en tidning han inte bryr sig om. Hans mörka, rufsiga hår faller precis lagom över hans genomträngande blå ögon för att göra det där irriterande flinet vid hans läppar ännu mer framträdande. Hans blick låser sig vid min, skarp och obeveklig, och för ett ögonblick löses resten av matsalen upp i ett statiskt brus.

"Uh-oh," mumlar Gwen, hennes röst drar mig tillbaka till verkligheten.

"Vad?" frågar jag, ordet faller ur mig innan jag ens hunnit processa hennes ton.

"Det där," säger hon och nickar mot Chase, "är problem med stort P."

Jag tittar på honom igen. Han har inte rört sig, men hans flin fördjupas som om han vet exakt vad Gwen säger och tycker att det är underhållande. Förmodligen alldeles för underhållande.

"Han står bara där," påpekar jag, försöker låta oberörd, trots att mitt hjärta gör ett märkligt litet hopp.

"Just nu," svarar Gwen och hennes leende kurvar sig till något nästan roat. "Chase Hayden står aldrig någonstans utan en anledning. Han är som en haj, alltid i rörelse."

Jag höjer ett ögonbryn. "Du får det att låta som att han planerar världsherravälde."

"Den här skolan är som ett dåligt tonårsdrama, och du har precis klivit in i säsong tre," säger hon, hennes ord fyllda med humor men med precis tillräckligt av allvar för att få mig att undra.

Jag fnissar, en blandning av snörvlande och skratt, men spänningen i magen försvinner inte. Chase skiftar äntligen fokus, vänder sig mot killen bredvid honom—en lång blond kille med ett prydligt leende och en avslappnad hållning.

"Okej, och vem är det där?" frågar jag och nickar mot den blonda, tacksam för en ny distraktion.

Gwens leende mjuknar något. "Det där är Zach Miller. Skolans guldgosse, kapten för lacrosselaget och den informella ambassadören för allt som är snällt."

"Och han är vän med Chase?"

"De bästa vännerna. Eller, de var det i alla fall."

Hennes ton skärps på slutet, och jag missar inte glimten av något tyngre under ytan—nyfikenhet, kanske, eller tyst spekulation.

"Det går rykten om att det är spänt mellan dem på sistone," säger Gwen och lutar sig fram som om hon ska avslöja en hemlighet. "Ingen vet varför, men man kan märka det. Det är som att de försöker lite för hårt för att låtsas att allt är bra." Hon rycker på axlarna. "Spoiler: det är det inte."

Jag tittar tillbaka på dem. Zach skrattar åt något Chase just sagt, men det finns en stelhet i hans axlar, den sortens stelhet som inte hör hemma hos någon som är helt avslappnad. Chase, å andra sidan, är bilden av självsäkerhet—för självsäker, som om han spelar en roll han har tröttnat på men inte kan sluta spela.

"Intressant," mumlar jag, ordet glider ut innan jag hinner hejda det.

"Försiktigt," varnar Gwen, hennes röst sänks till en mer allvarlig ton. "Zach är den typen som hjälper dig bära dina skolböcker och följer dig hem om det regnar. Chase? Han får dig att skolka och lämnar dig sen att själv förklara varför."

"Tror du inte att jag kan hantera lite charm?" frågar jag och höjer ett ögonbryn.

"Jag tror att du kan hantera det," säger Gwen med ett leende. "Jag tror bara inte att det är värt huvudvärken."

Hon kanske har rätt. Men något med Chase Hayden—hans flin, hans skarpa ögon, sättet han tycks äga rummet omkring sig—har redan krypit under min hud. Och jag är inte säker på om jag vill att det stannar—eller försvinner.

---

Resten av dagen passerar i en dimma av kursplaner, presentationer och den svaga doften av whiteboardpennor. När slutklockan ringer känns min hjärna som en överkokt nudel. Jag rotar runt i mitt skåp och försöker minnas i vilken ficka på väskan min telefon ligger, när en skugga faller över mig.

"Hej, ny tjej."Jag behöver inte vända mig om för att veta vem det är. Hans röst har samma låga ton, som en motor som surrar precis utom synhåll.

"Brukar du smyga dig på folk, eller har jag bara tur?" frågar jag och kastar en snabb blick över axeln.

Chase lutar sig mot skåpet bredvid mitt, med sitt irriterande självsäkra leende intakt. På nära håll är hans blå ögon ännu mer genomträngande. Deras intensitet påminner om strålkastare som fryser dig mitt i steget.

"Definitivt tur," säger han med en ton som inte lämnar utrymme för misstolkning.

Jag himlar med ögonen och vänder mig tillbaka mot skåpet. "Vad vill du?"

"Jag är bara artig," svarar han obesvärat. "Du såg ut som att du kunde behöva lite hjälp."

"Med vad, exakt? Att hitta min telefon?" Jag hittar den till slut och håller upp den i en triumferande gest.

Han rycker på axlarna, hans leende blir ännu bredare. "Eller kanske ville jag bara säga hej."

"Ja, hej," säger jag och stoppar ner telefonen i fickan. "Nöjd nu?"

"Inte än," säger han, med en lekfull skärpa som också bär på något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Nyfikenhet? Allvar? Kanske båda?

Innan jag hinner svara bryts vi av en ny röst.

"Chase."

Vi vänder oss båda om och ser Zach närma sig, händerna nonchalant nedstoppade i fickorna. Hans gång är avslappnad, hans leende öppet och vänligt, men hans hasselnötsbruna ögon flackar mellan Chase och mig med en tyst intensitet som skär genom luften.

"Zach," säger Chase, och hans ton svalnar nästan omärkligt. Förändringen är subtil, men den känns som en hårfin spricka i hans annars perfekta fasad.

"Hej," säger Zach till mig med ett mjukt leende. "Marley, eller hur? Vi har engelska ihop."

"Ja," säger jag och blinkar, lätt förvånad över att han kommer ihåg.

"Jag tänkte hälsa tidigare, men Gwen hann före," fortsätter han med ett litet skratt. "Hon är... grundlig."

"Det är ett sätt att beskriva henne," svarar jag, vilket får honom att skratta varmt igen.

Zach studerar mig ett ögonblick och låter blicken stanna vid mitt halsband. "Fin kompass," säger han med genuin nyfikenhet. "Är den för tur? Eller vägledning?"

"Både och, kanske," säger jag och låter fingrarna röra vid berlocken. Hans uppmärksamhet känns annorlunda – stadig, eftertänksam, som om han försöker förstå snarare än bara se.

Chase iakttar vårt utbyte i tystnad, hans ansikte outgrundligt men hans käkar spänns tillräckligt för att det ska märkas.

"Nåväl," säger Zach till sist och ser mellan oss båda, "jag måste dra. Träningen börjar snart. Ses vi?"

"Visst," svarar jag och känner mig märkligt fångad mellan dem.

Zach vinkar lätt innan han går iväg, och lämnar efter sig en känsla av lugn som hänger kvar i luften.

"Han verkar vara en trevlig kille," säger jag, mest för att bryta tystnaden.

"Ja," svarar Chase, men hans röst är spänd. "Verkligen trevlig."

Innan jag hinner fråga vad han menar trycker han sig ifrån skåpet och börjar gå därifrån.

"Vi ses, Marley Davidson," ropar han över axeln, med sitt självsäkra leende tillbaka på plats.

Och sedan är han borta. Jag står kvar ett ögonblick och låter fingrarna hitta kompassberlocken igen. Pilen snurrar under min tumme, rörelsen stadig trots att mina tankar virvlar.

Vad är det med de här två? Och varför känns det som om jag står precis på kanten av något osynligt – något som redan drar mig in?