Kapitel 4 — Elliots inträde

Lydia

Domstolsbyggnaden reste sig framför Lydia som en fästning, dess stenpelare sträckte sig uppåt mot en himmel tung av blygrått ljus. Det tidigare regnet låg kvar som grunda pölar på trottoaren, och i dess yta skimrade förvrängda reflektioner av byggnadens imponerande fasad. Hon justerade greppet om läderremmen på sin portfölj och lät fingertopparna snudda vid den kalla ytan av det polerade spännet. En liten ritual, enkel men effektiv, som gav henne stadga. Hon stannade vid foten av domstolens trappa och sneglade på sin obsidiansvarta armbandsklocka – en ständig påminnelse om precision, kompromisslöshet och konstans. Det regelbundna tickandet från visarna gav henne styrka, och med nyfunnen beslutsamhet började hon gå uppför trappstegen.