Kapitel 1 — Kapitel 1

Nåväl, det är bäst att jag börjar leta efter ett jobb. Jag kan inte tänka mig att vara en börda för mina föräldrar mer än jag redan har varit. Jag måste gå till företaget som Alison pratade om.

Emma...Fröken Emma!!

Jag bröts ur mina tankar av min historielärare, herr Gordon.

"Ja...något du vill dela med klassen?"

"Förlåt, herrn," var de enda orden som kom ut ur min mun av skam, medan jag åter började lyssna på min lektion, och gömde mitt nu röda ansikte i min historiebok medan läraren fortsatte med sin föreläsning.

Att vara arkitektstudent är aldrig lätt, med mängder av uppgifter och mycket ärliga och brutala kritik. Det är ganska utmanande där sena nätter, kaffe och mörka ringar under ögonen blir dina bästa vänner. En ordentlig sömn blir nu en lyx och dina designsidor blir det enda du bryr dig om i ditt liv.

Lektionen var äntligen över och som vanligt var jag omgiven av mina många vänner. "Emma, låt oss gå och äta lunch," sa Lisa. Håller med henne, jag och mitt "gäng" gick till cafeterian som låg på bottenvåningen av vår institutionsbyggnad. Arkitekturavdelningen tillhörde designfakulteten vilket gjorde vår byggnad till en mycket trevlig och färgstark plats att vara på.

Jag hade alltid varit den populära sedan skolan, inte för att jag var het och hade en modellfigur eller något sådant. Kanske på grund av mina studier och mitt utseende som inte heller var så fantastiskt. Jag var över medel enligt mig själv, men jag slutade alltid som den populära, den som alla ville vara vänner med, den som alla ville bli associerade med, den som alla kände till.

Denna popularitet tog ofta ut sin rätt på mig eftersom jag aldrig hade en sann vän. Allt jag hade var en massa berömmelsestörstande tjejer som såg mig som deras stege till de "berömda". Och jag visste att de hatade mig, och de hade alla skäl att göra det. Enligt dem var jag för det första tjock, och ingen tjock tjej förtjänar att vara känd enligt dessa barbiedockor. Ordet är nog för att berätta varför dessa tjejer avskydde mig. Du kanske undrar varför jag fortfarande är med i denna grupp trots att jag vet att jag är hatad. Jo, jag är rädd för att vara ensam och ja, jag har ingen skam i att erkänna detta.

Så det är allt om mitt sociala liv. Mina föräldrar är de coolaste och jag kan bokstavligen dela allt och allt med dem. Min mamma är lärare och min pappa är militär officer...och min syster som vid den tiden arbetade som sekreterare på ett finansföretag. Mina föräldrar är min stödjande klippa. Utan dem skulle jag ha varit ett gråtande och deprimerat vrak.

"Hej Alison, jag ville gå och kolla på företaget som hade lediga platser." Upptagen med att äta tittade hon på mig under sitt tjocka lager av falska ögonfransar, blinkande mot mig då och då. "Den med lediga platser för juniorassistentarkitekt?" Med en nick gick jag tillbaka till att äta min hamburgare. "Självklart...jag följer med dig." Nej, det är inte nödvändigt, tänkte jag för mig själv. Att bli förnedrad framför henne vore det sista jag önskade. Med ett sött men falskt leende sa jag, "Du behöver inte följa med älskling...jag klarar mig." Jag hoppas att hon går på det.

Efter dagens lektioner var över började jag gå till mitt rum på internatet och därifrån till min intervju. Med tanke på att jag var ganska välsignad när det kom till att prata med andra och att jag var bra på att designa, var jag ganska säker på att jag skulle få jobbet. Mina enda bekymmer var arbetstiden och hur jag skulle kunna hantera både arbetet från skolan och från detta jobb. Skakande bort alla mina negativa tankar kallade jag på en taxi och begav mig till företagets byggnad, övande mina designkoncept på vägen.

Jag gick in på företaget och var omgiven av den delikata lavendeldoften som svävade i luften. Medan jag beundrade den eleganta atmosfären blev jag hälsad av en vacker dam som bar en vit formell skjorta och en grå pennkjol med ömtåliga bruna ögon och ett naket läppstift. Hon såg ut att vara i slutet av trettiotalet.

"Hur kan jag hjälpa dig, kära?" Jag tittade upp på henne och gav henne mitt mest genuina leende och sa, "Jag kom för intervju för juniorassistentarkitekt." Hon log och ledde mig till sitt kontor. När vi gick in i kontorsrummet bad hon mig sitta och sa, "Ah, det, visa mig din portfölj och baserat på det kommer du få eller inte få jobbet." Hennes raka beteende gjorde mig imponerad. Jag började visa mina design, en efter en, förklarande varje design med intresse och svarande på hennes frågor så gott jag kunde. När jag var klar tittade jag upp på henne. "Du är anställd," var de enda orden hon sa innan hon reste sig och lämnade kontoret, lämnande mig bakom. Jag gick efter henne och frågade om mina arbetstider. Nöjd med allt gick jag tillbaka till internatet leende som en idiot och kände mig mycket stolt över min prestation.

Slutligen en ny start, ett nytt jobb...nu behöver jag bara hantera båda mina liv. Jag hoppas att allt kommer att gå smidigt och enligt min plan, nytt jobb, nya möjligheter och förhoppningsvis en trevlig upplevelse.