Kapitel 4 — Kapitel 4

Jag hade just ställt i ordning mitt kontor och det var nästan lunchrast, så jag bestämde mig för att gå till företagets cafeteria. Jag gick in i den lyxiga cafeterian och beställde en vegetarisk smörgås. Jag satte mig vid bordet närmast fönstret och började frossa i min smörgås. Några ögonblick senare blev jag sällskap av mina högskolekamrater. "Varför äter du alltid, Emma?" frågade Jason. "För att jag är hungrig, jag tror inte att det finns några andra skäl att äta, men känn dig fri att upplysa mig," sa jag i en mycket hånfull ton. När jag var på väg att ta en tugga till av min smörgås hörde jag Alison ge ifrån sig ett högt men relativt tyst skrik. "Varför skriker du?" "Emm's, titta," sa hon och pekade. Jag tittade i Alisons riktning och såg Gabriel dricka kaffe. "Han dricker bara kaffe, sluta agera som om du såg ett mord," sa jag, helt irriterad på min "vän." "Men han stirrade på mig," sa hon. I samma ögonblick kände jag hur mitt blod kokade, och jag vet inte ens varför. Jag menar, jag visste att hon var snyggare och hetare och alltid fick de flesta killarna att dregla över henne, men något i mig ville inte att Gabriel skulle vara en av dem.

"Bra för dig, älskling," var det enda jag sa i en ganska ointresserad ton och återgick till min smörgås. Båda började prata om hur deras dag hade varit, och jag lyssnade med ett öra och släppte ut det med det andra. Men plötsligt blev båda ganska tysta, och innan jag hann fråga hörde jag den där djupa rösten igen, rösten som fick de där konstiga känslorna att sprida sig över mig igen. "Emma," sa rösten. Jag tittade upp och såg Gabriel le mot mig. Med munnen full gav jag honom ett anständigt leende, ett leende som skulle hålla maten inne i munnen. "Har du blivit klar med att ställa i ordning?" frågade han. Snabbt avslutade jag min tugga och svarade, "Ja, herrn, det har jag." "Det är Gabriel," korrigerade han. "Ja, jag menar Gabriel," rättade jag mig själv. "Bra att veta, jag vill att du kommer till mitt kontor när du är klar med att äta." Jag nickade och fortsatte att äta, men mina vänner hade fortfarande blicken riktad bortom mig. Jag vände mig om och såg Gabriel stå där. "Du är fascinerande," sa han och gick iväg... bara sådär. Vet han inte vad han gör med mitt stackars hjärta? Innan jag hann sjunka djupt i mina tankar sa Jason, "Vad tror han om sig själv?" Till detta svarade Alison, "En mycket stilig och framgångsrik arkitekt, det är vad han tror att han är, geni." För första gången skulle jag hålla med Alison.

Jag kom tillbaka till hans kontor bara för att mötas av de varmaste leendena.