Kapitel 4 — Mormoderns Gömda Sanningar

Elvira

Skuggorna från trädens grenar rörde sig över stugans slitna väggar när morgonsolen kämpade för att bryta igenom den tunga dimman utanför. Elvira vaknade med ett tryckande obehag i bröstet, som om nattens drömmar fortfarande höll henne fången. Hennes panna var fuktig av svett trots den kalla luften, och Gabriels ord ekade i hennes sinne: "Jag är din nyckel. Och ditt lås." Hon drog täcket tätare om sig och såg ut genom fönstret där skogen tycktes ligga vaksamt stilla, som om den höll andan.