Kapitel 4 — Splittrade Minnen

Kalle Berg

Ensamma steg ekade genom Den Gamla Kyrkan, där vinden ylade som ett hungrigt väsen genom de spruckna fönstren. Kalle Berg stod vid det slitna altaret, omgiven av skuggor som dansade i skenet av en fladdrande lykta. Luften var tjock av mögel och gammalt trä, en doft som skar i näsan och speglade det förfall han kände inom sig. I handen höll han en sliten kniv, dess blad fläckat av tid och minnen, en relik från en svunnen pakt med Lind – Miras far. Hans väderbitna ansikte bar en tyngd som inte enbart kom från striderna vid Tomrummets Kant. För första gången på åratal kände han något annat än ilska: en gnagande skuld som bet sig fast i bröstet.