Kapitel 2 — Spegelns hemliga blickar

Elvira

Morgonen grydde genom ett blekt dis, och Elvira vaknade med ett ryck. Hennes kropp var stel efter en natt fylld av orolig sömn. Minnesfragment från den underliga promenaden genom korridorerna kvällen innan låg som en skugga över hennes medvetande – viskningarna, den spegelprydda dörren, känslan av att vara iakttagen. Allt kändes både overkligt och skrämmande verkligt, som om hennes sinne försökte varna henne för något hon inte kunde förstå. Hon drog med handen över sitt ansikte, som om hon kunde torka bort tankarna, och försökte samla sig.

När hon klädde sig i en enkel klänning av mörkgrönt sammet, vars höga hals och långa ärmar skyddade mot slottets kyla, återkom bilderna från natten. De tycktes nästla sig fast i hennes huvud, särskilt den dörr som verkade ha en magnetisk dragningskraft över henne. Hon andades djupt och försökte skjuta bort oron – åtminstone tillfälligt.

I matsalen väntade en sparsam frukost, framdukad av Anders. Brödet var grovt och mörkt, smöret gulnat med tiden, och teet ångade i tysta slingor mot taket. Hon satt ensam vid det långa ekbordet, vars yta hade djupa repor och fläckar som vittnade om tidens gång. Trots att hon borde vara hungrig, rörde hon knappt maten.

Hennes blick gled över rummet, och hon lade märke till detaljer hon inte tidigare registrerat. De tunga, mörka gardinerna som släppte in minimalt med ljus; eldstaden, vars grå aska låg som ett minne av gammal värme; och spegeln ovanför spisen, vars glas var krackelerat som ett trasigt fönster mot en annan värld. Hon reste sig impulsivt och gick fram till spegeln.

När hon studerade sin egen reflektion fick hon en egendomlig känsla, något som kröp upp längs hennes ryggrad. De isblå ögonen som stirrade tillbaka tycktes bära på ett uttryck som inte tillhörde henne. Ett viskande tvivel smög sig in i hennes tankar – såg hon verkligen sig själv, eller var det något annat som dolde sig i spegelns djup?

"Är allt i sin ordning, fröken?" Anders röst bröt tystnaden som en kniv genom dimma. Elvira ryckte till och vände sig mot honom. Han stod i dörröppningen, stel som en skugga, med en tom blick som om han redan visste svaret.

"Ja," svarade hon hastigt men osäkert. "Jag... undrar bara om du vet något om en dörr i en av de gamla korridorerna. Den är täckt av spegelglas, med mosaiker som reflekterar ljuset på ett märkligt sätt."

En skugga av något – oro, kanske? – passerade Anders ansikte innan han svarade. Han sänkte blicken, och hans röst var låg, nästan en viskning. "Det är Spegelsalen, fröken. Jag skulle råda er att inte spendera tid där. Vissa dörrar leder till platser som bör förbli glömda."

"Hur menar du?" frågade hon, trots ett sting av tvekan i bröstet.

Han mötte inte hennes blick. "Er far brukade säga att speglar kan minnas. Att de inte alltid visar det man vill se." Med de orden lämnade han rummet.

Elvira stod kvar, försjunken i tankar. Speglar som minns? Orden ekade i henne, fyllda av en mystik hon inte kunde ignorera. Om hennes far hade vetat något om den där dörren, då behövde hon ta reda på vad det var.

***

Hennes steg förde henne nästan instinktivt tillbaka till den kalla korridoren där dörren fanns. Luften här kändes annorlunda – tung, kvävande, som om själva platsen viskade åt henne att vända om. Men hon fortsatte framåt.

Dörrens yta av mosaikglas glittrade svagt i det sparsamma ljuset, och när hon lade handen på glaset kände hon hur isande kallt det var – nästan som om dörren hade sin egen puls. Hon drog åt sig handen, men blicken lämnade inte glaset.

Nyckeln, tänkte hon. Jag behöver en nyckel.

Hennes fars arbetsrum dök upp i hennes tankar, och hon vände om med ökad beslutsamhet. Rummet låg i en annan flygel av slottet och hade alltid varit hennes fars tillflyktsort. När hon öppnade dörren hörde hon ett gnissel som skar genom tystnaden, och en doft av damm och gammalt pergament slog emot henne.

Hon började söka metodiskt. Hennes fingrar svepte över bokryggar och dammiga föremål tills hon såg en nyckelring på skrivbordet. Den var tung och fylld med olika nycklar, men en av dem fångade hennes uppmärksamhet. Den hade ett huvud format som en stjärna och en yta som glimmade av silver, nästan som om den väntade på att bli använd.

När hon återvände till dörren höll hon nyckeln hårt i handen, dess kalla metall brände nästan mot huden. Hon förde in nyckeln i låset och vred om. Ett mekaniskt klick följt av ett dovt gnissel fyllde korridoren, och dörren gled långsamt upp.

Rummet bakom dörren tog andan ur henne. Spegelsalen var större än hon väntat sig, en katedral av speglar vars massiva ramar var utsmyckade med intrikata sniderier – slingrande rankor och ansikten som stirrade ut ur lövverket. Det svaga ljuset från ett ensamt, högt fönster längst bort reflekterades mellan speglarna och skapade en surrealistisk labyrint av ljus och skuggor.

Hon tog ett steg in, och hennes fotsteg ekade dovt mot det svarta marmorgolvet. Med varje steg förändrades hennes reflektioner i speglarna – ibland såg de ut att fördröjas, ibland var de blekare än de borde. Hon såg sig omkring, fascinerad och skrämd på samma gång.

När hon stannade framför en av speglarna sträckte hon försiktigt ut handen och rörde vid glaset. Det var kallt, men inte hårt – snarare mjukt och levande, som om det andades.

Plötsligt fångade något hennes uppmärksamhet i ögonvrån. En skugga fladdrade till i spegeln, bakom hennes reflektion. Hon snurrade runt, men rummet bakom henne var tomt. Hennes hjärta bultade hårt, och hon drog efter andan.

När hon vände sig tillbaka mot spegeln mötte hon sin egen blick. Men något var fel. Hennes reflektion stod där, men läpparna, som borde ha varit neutrala, böjdes nu till ett svagt leende. Ett leende som inte var hennes eget.

Skräcken slog klorna i henne. Skuggorna i rummet tycktes sträcka sig mot henne, och en viskning, knappt hörbar men obehagligt tydlig, nådde hennes öron. Orden var otydliga, men de bar en ton som skrämde och lockade på samma gång.

Hon backade undan och grep tag i dörrkarmen för stöd. Paniken växte, och med ett sista beslut om att fly vände hon sig om och rusade ut ur rummet. Dörren lämnade hon vidöppen bakom sig.

När hon nådde sitt rum sjönk hon ner på sängen, kroppen darrande och andhämtningen tung. Trots att hon var tillbaka i tryggheten kändes det som om något från Spegelsalen hade följt med henne.

En sak visste hon med säkerhet – Spegelsalen var inte vilken plats som helst, och det som stirrade tillbaka på henne i speglarna var inte bara hennes spegelbild.