Kapitel 4 — Hoppets Födelse

Tredje person

Det ständiga surrandet från de lysrörsupplysta sjukhuslamporna fortsatte oavbrutet, skarpt och kyligt mot den kvävande dimman av Maisies utmattning. Hon låg på den smala sjukhussängen, det fuktiga kastanjebruna håret klibbade mot hennes panna, och hennes kropp värkte på sätt hon aldrig trott var möjliga. Världen utanför rummet kändes fjärran, dämpad – ett avlägset eko som drunknade i den monotona rytmen från monitorn bredvid henne. Men genom smärtans och trötthetens slöja brände en känsla klarare och starkare än allt annat: den varma, nästan viktlösa tyngden av det lilla knytet i hennes armar.