Kapitel 4 — Skuggor av det Förflutna

Mae

Drömmen sköljer över mig som en iskall tidvattenvåg och drar mig ner i djupet innan jag ens hinner andas.

Världen är söndersplittrad, som en skuggversion av sig själv; dess färger dämpade och kanterna suddiga, som om allt ses genom frostglas. Månljuslunden breder ut sig framför mig, skimrande och levande med en onaturlig skärpa. Silverljus flödar från en orimligt stor måne och samlas på den mossklädda marken i komplexa symboler—former som är skrämmande bekanta men vars betydelser halkar ur mitt grepp, som vatten mellan fingrarna. Luften är tung, vibrerande och elektrisk, och det sticker mot min hud tills mitt hjärta dunkar som en trumma i mina öron. Jag är inte ensam.