Kapitel 3 — Kapitel 3
O R A B E L L A
”Du gjorde bra ifrån dig därute.” sa Delilah till mig medan vi gick tillbaka till assistentens dörr, uppför trapporna.
Delilah eskorterade mig just nu till Gales kontor. Varför? Det är grejen, ingen av oss vet. Han bad bara henne att ta mig hit.
Kanske handlar det om något som hände för år sedan...
”Tack.” svarade jag. Så fort vi kom fram till dörren grep jag tag i hennes hand när hon var på väg nerför trapporna igen. Hon tittade på mig med förvirring.
”Jag är ledsen att du inte fick ansvaret för allt... tidigare kunde jag se att du var ganska upprörd. Jag har precis börjat jobba här men jag kan se att du–” började jag men slutade när hon skrattade och drog mig in i en kram.
”Orabella... du är verkligen något, vet du det? Nu förstår jag varför du är Monicas bästa vän. Men det gör mig glad att veta att du bryr dig om mig. Jag kommer att klara mig. Vi ses senare!” sa hon med ett varmt leende på läpparna innan hon gick.
Jag vände mig tillbaka mot dörren och funderade på om jag skulle gå in eller bara gå därifrån. Vad ville han?
Efter några ögonblick knackade jag på dörren, med hjärtat som rusade. ”Kom in.” Jag ryckte till av hur djup hans röst var och gick in.
Efter att ha stängt dörren bakom mig såg jag att han satt på en dyrt utseende soffa och tittade över några papper. När jag kom närmare honom tittade han upp på mig.
Jag kunde inte avgöra vad han tänkte. Han verkade avlägsen, hans ansiktsuttryck som vanligt blankt.
”Behövde du mig?” frågade jag, medan han lade pappren åt sidan. Han nickade innan han ställde sig upp, vilket fick mig att backa. Innan jag hann komma för långt grep han tag om min haka och tvingade mig att se upp på honom.
”Varför är du här? Försöker du åstadkomma något? Vill du döda mig?” frågade han rakt på sak.
Jag tittade på honom i chock, jag hade inte förväntat mig att han skulle göra det. När jag försökte flytta mig bort spände han bara greppet om min haka.
”Vad i helvete Gale! Jag är här för att jag vill vara här, hur skulle jag ens kunna veta att du skulle vara här?” frågade jag honom.
Ett djupt skratt kom från honom innan han släppte taget om min haka och skapade lite avstånd mellan oss.
”Du förväntar dig verkligen att jag ska tro på det? Du har inte bara träffat min farbror utan också min pappa. Mannen som dödade din galna pappa. Så du är bara här för att vad, tjäna lite extra pengar?” frågade han. Jag kunde inte låta bli att rulla med ögonen åt hur sarkastisk han var.
”Om jag var du skulle jag aldrig vilja jobba på en plats som övervakas av min fars mördare.” tillade han.
”Tala inte om min far. Du har ingen rätt!” skrek jag.
”Jag har ingen rätt? Den mannen trasslade in sig i min familj. Han kidnappade inte bara mig och min syster, han tog också min mamma medan hon var gravid och satte henne genom ett helvete!” skrek han tillbaka.
”Så vadå? Du kallade upp mig hit bara för att skrika åt mig? Jag hade ingen kontroll över vad han gjorde! Jag har många saker jag kunde göra just nu, som att arbeta.” svarade jag.
”Jag litar inte på dig, Orabella. Hur vet jag att du inte kommer att vända och ge fienden information eller försöka döda någon av oss?” frågade han allvarligt. Jag stod där och funderade på vad jag skulle säga.
Hur skulle jag möjligtvis kunna svara på det när mitt sanna mål var att få hans familj att betala? På något sätt behövde jag hitta ett sätt att komma nära honom. Jag behövde få honom att lita på mig.
Efter några ögonblick suckade han innan han gick mot sitt skrivbord och satte sig ner.
”Din tystnad svarar på min fråga. Jag kan inte ha dig arbetande här.” sa han.
När han såg att jag inte tänkte gå, tittade han upp från sin dator och höjde ett ögonbryn. Jag gick fram till hans skrivbord och satte mig på en av stolarna.
”Förlåt, men jag tänker inte gå någonstans. Och tekniskt sett kan du inte sparka mig.” sa jag, utan att han log.
”Åh verkligen? Och varför är det så, bambolina?” Jag vet inte vad han just sa, men det fick mig verkligen att tända. Jag kunde inte låta bli att känna mig liten under hans heta blick.
”Tja, jag har precis börjat jobba här... och du har inte ens anställt mig. Sedan jag kom hit har fler människor börjat dyka upp.” sa jag och lutade mig över hans skrivbord.
”Du behöver mig, Gale.” tillade jag. Jag kunde se att han ville säga något men valde att låta bli. Han visste att jag hade rätt.
Efter några ögonblick tittade han tillbaka på mig, ”Om du försöker något dumt... om du skadar min familj, kommer jag inte att tveka att döda dig.” Jag kunde se det lilla hatet han hade mot mig.
Innan jag hann säga något brast någon in i rummet. Jag vände mig om och såg att det var Faith, Lukas följde efter henne med en irriterad min.
”Förlåt mannen... jag försökte stoppa henne.” sa han. Faith gick sedan mot oss, med ett stort leende på läpparna. Jag hatar att säga detta, men hon är snygg. Hon har rätt utseende och allt, men hon är en riktig bitch.
”Gale, jag blev så ledsen när jag inte såg dig i publiken! Vad gör du här inne?” surade hon och ignorerade min närvaro.
En djup suck kom från honom när han satte sig tillbaka i sin stol, ”Jag är mitt i ett möte, Faith.” sa han, och hon tittade nu åt mitt håll.
Jag tittade tyst på när hon gav mig en blick innan hon gick bredvid honom och lade en hand på hans axel.
”Du vet, Gale, jag skulle kunna vara din” började hon men flämtade när han slog bort hennes hand. Han var nu ännu mer irriterad än tidigare.
”Lukas.” sa han, och Lukas kom snabbt mot dem och grep tag i Faith.
”Hej! Vad gör du?” skrek hon medan hon försökte komma ur hans grepp. Ignorerande henne, skickade Lukas en ursäktande blick mot mig medan han drog ut henne ur rummet.
Det var bara pinsamt som fan.
Jag tittade på när Gale sträckte sig i sin stol, hans muskler spändes. Jag kunde inte låta bli att stirra på honom, han var som en gud.
”Jag ger dig en chans.” muttrade han, vilket fick mig att titta på honom i förvirring. Var det inte han som hotade mig när jag sa att jag skulle stanna?
”Min far vet uppenbarligen om dig och min farbror verkar lita på dig. Jag ska se vad du har att erbjuda.” tillade han innan han sa att jag kunde gå.
Ja, mer som att han tvingade mig ut genom dörren.
Efter att dörren stängdes släppte en djup suck ur mig, ”Detta har varit en galen vecka.” muttrade jag.
”Vad är det med de plötsliga frågorna om min kusin?” frågade Delilah medan hon hällde upp ett glas whiskey åt mig. Efter att ha lämnat Gales kontor gick jag direkt mot baren.
Monica var någonstans med en kille, åtminstone det var vad Delilah sa till mig.
”Tja, jag ville bara veta mer om honom antar jag. Han verkar så annorlunda än tidigare... vad hände?” frågade jag henne. Hon såg ut som om hon funderade på om hon skulle säga något eller inte.
”Det är inte min plats att berätta. Han har gått igenom mycket. Alla vi har, tro det eller ej. Gale har alltid haft en börda på sina axlar, han känner att han måste ta hand om allt själv.” sa hon medan hon rengjorde några glas.
Hon tittade sedan på mig, ”Deras farbror och farfar... samt din far, satte dem igenom mycket. Speciellt faster Axarii. Vilket är varför han agerar så.” tillade hon. Jag nickade som svar.
”Så han är en mammagris?” skämtade jag, ett litet skratt undslapp henne innan hon höll med.
”Men om du vill veta mer, måste du fråga Gale själv.” sa hon till mig.
Efter några timmar lämnade jag klubben och gick hem. När jag kom in såg jag att både Gabriel och Tanya satt vid matbordet. De vände sig om när de hörde mig stänga dörren.
”Bella, du är tillbaka så snart! Hur var din dag på jobbet?” frågade Tanya.
”Det var okej. Inget för spännande hände.” sa jag till henne.
Gabriel reste sig då från sin stol och gick mot mig. Jag såg honom i tystnad när han nu stod framför mig. Efter några ögonblick drog han mig in i en tight omfamning.
Efter några ögonblick drog jag mig undan och log mot dem båda. ”Jag tror att jag går och lägger mig nu.” sa jag innan jag gick mot trappan.
”Är du inte hungrig?” frågade Tanya.
”Jag åt innan jag lämnade jobbet, jag äter på morgonen.” svarade jag innan jag gick upp till mitt rum.