Kapitel 2 — By i Kaos

Kalle

Vid kanten av Svartviks By står jag ensam, blicken fäst på de svartnade floderna som slingrar sig genom dalen likt levande skuggor. Deras yta är onaturligt viskös, som om något uråldrigt och hungrigt rör sig under den, viskande i natten. Kylan biter i min hud, men det är inte bara vinterns frost som kryper in i benen på mig. Röken från byns brasor stiger i tunga moln, dess skarpa doft blandas med den fuktiga, ruttnande lukten från floden. I bakgrunden hörs barns gråt, deras röster sköra och fyllda av en skräck jag inte kan skydda dem från. Jag knyter nävarna så hårt att knogarna vitnar, käkarna spända av en ilska jag inte längre kan kontrollera. Tankarna snurrar, alltid tillbaka till Lind. Min vän, min broder i strid, som trodde att han kunde tämja skogens magi. Och se vart det ledde oss. Allt har gått så fel.

Reträtten från Månstensgläntan bränner fortfarande i bröstet som ett öppet sår. Jag kan inte skaka av mig bilden av Miras gröna ögon, glimmande av den där silverglöden, som om hon bar på något ännu värre än de monster jag jagat hela mitt liv. Jag skulle ha stoppat henne där, släckt den kraften innan den kunde sprida sig. Men jag tvekade. Och nu bär hela byn priset för min svaghet. Floderna svärtar allt de rör vid, grödorna vissnar i den kalla jorden, och varje natt vaknar folk med skrik, plågade av mardrömmar som viskar deras namn. Tomrummets hunger, som de äldre kallar det, är inte längre bara en sägen. Det är här, det kryper närmare, och jag vet vem som väckte det. Mira Lind. Dottern till en förrädare, bärare av ett arv som hotar att sluka oss alla.

Jag vänder mig mot byns torg, där skuggorna växer längre i den mulna skymningen. Byborna har samlats, deras ansikten bleka och härjade av sömnlöshet. Deras röster är ett lågt surr av rädsla och desperation, och jag känner deras blickar på mig, tunga som bly. De väntar på svar, på handling. Jag klättrar upp på en provisorisk plattform av trälådor, resterna av en marknad som ingen längre vågar hålla. Luften är tjock av oron som hänger över oss, och jag harklar mig, försöker samla styrkan jag alltid haft. Men orden känns tyngre än någonsin.

”Ni ser det själva!” ropar jag, min röst grov och ansträngd, men jag tvingar fram auktoriteten jag byggt genom år av jakt. ”Floderna svärtar, skogen ruttnar, och våra barn skriker i natten! Det är ingen slump. Det är hennes verk. Mira Lind har väckt något hon inte kan kontrollera, något som kommer att sluka oss alla om vi inte stoppar henne nu!”

Det blir tyst för ett ögonblick, men sedan hörs mumlet, en del nickar, andra skakar på huvudet. Jag ser deras tvivel, och det retar mig. Min blick sveper över folkmassan, och jag försöker låsa fast deras uppmärksamhet, men min röst spricker när jag fortsätter. ”Skogens magi är ingen myt. Jag har sett den med mina egna ögon vid Månstensgläntan. Och hon... hon är hjärtat av förbannelsen. Om vi inte handlar, om vi inte jagar ner henne och de monster hon skyddar, då är vi förlorade.”

En äldre kvinna, Gunhild, tränger sig fram från mängden. Hennes grånande hår är stramt uppsatt, och hennes ögon är skarpa som knivar trots de djupa linjerna i ansiktet. Jag känner igen henne – en av de få som alltid haft en fot i de gamla sägnerna, som alltid sett skogen som något att vörda snarare än förgöra. Hennes röst är stadig, trotsig, när hon talar högt nog för alla att höra.

”Och varför stoppade du henne inte där och då, Kalle Berg? Du leder oss mot krig, men vad har dina jakter gett oss förutom fler döda? Kanske är det du som väcker ilska i skogen, inte flickan. Kanske borde vi lyssna på de gamla visdomarna, inte på din hämnd!”

Hennes ord träffar som ett slag i magen. Jag känner hur blodet rusar till ansiktet, hur min auktoritet vacklar. Röster höjs runt omkring, vissa stöder henne, andra skriker åt henne att vara tyst. Kaoset griper tag som en storm, och jag slår näven i plattformen, hårt nog att träet knakar under mig. ”Nog med detta snack! Ni vill ha trygghet? Jag ger er trygghet! Men det kräver blod, det kräver kamp. Ni har sett vad som händer när vi tvekar!”

Men även när jag skriker känner jag tomheten i mina egna ord. Lind skulle ha hatat detta. Han trodde på balans, på att förstå skogens krafter, inte bara förgöra dem. Jag ser hans ansikte framför mig, hans lugna blick, hans hand på min axel när vi först mötte varulvarnas yl i natten. Han litade på magin, och det kostade honom allt. Det kostade mig Anna, min syster, som slukades av skogens hunger. Jag kan inte låta det hända igen. Men varför känns det som att jag jagar fel fiende? Varför ser jag Linds ögon i Miras, varje gång jag tänker på henne?

Byborna fortsätter att gräla, deras röster ett virrvarr av rädsla och ilska. Jag kliver ner från plattformen, min kropp tung av utmattning och tvivel. Jag behöver luft, jag behöver klarhet. Men innan jag hinner dra mig undan ser jag en skugga röra sig vid skogens kant, precis bortom torgets fladdrande facklor. En figur, hög och mager, klädd i trasiga skinn som verkar smälta in i mörkret. Hans steg är tysta, men jag känner hans närvaro som en kall vind längs ryggraden. När han närmar sig ser jag hans ansikte – skarpa drag, blek hud, och ögon som glöder gula i skymningen. En varulv. Inte från Leons flock, nej, det här är något annat. En överlevande från Viktors stam, de vilda som vägrar underkasta sig regler. Hans mun dras i ett snett leende, men det är inget mänskligt i det.

”Kalle Berg,” säger han, rösten låg och viskande, som om vinden själv talar genom honom. ”Jag har ett erbjudande. En väg att krossa flickan och hennes magi, en gång för alla.”

Jag spänner kroppen, min hand glider instinktivt mot kniven vid bältet. Men jag rör mig inte. Inte än. ”Vad vill du, varg? Jag litar inte på din sort.”

Hans leende vidgas, och jag ser huggtänderna glimma. ”Inte lita. Men lyssna. Vi har en gemensam fiende. Mira Lind är nyckeln, men också förbannelsen. En profetia, uråldrig som klyftans stenar, talar om henne – en bro mellan världar, en som kan rädda eller förgöra. Min herre, Viktor, dog för att förstå detta. Hans sista önskan var att se henne falla, om hon inte kan balansera kraften. Gå med oss, jägare. Tillsammans kan vi ta henne, innan tomrummet slukar oss alla.”

Orden sjunker in som gift. En profetia? Nyckel och förbannelse? Jag känner hur marken gungar under mig, inte av tomrummets vibrationer, utan av något djupare. Jag har jagat henne som ett monster, men vad om hon är något mer? Vad om jag har missat något som Lind försökte varna mig för? Men tanken på hennes magi, på silverglöden som brände i Månstensgläntan, tänder ilskan igen. Jag kan inte låta mig luras av ord, inte av en varg. Men makten... möjligheten att äntligen nå henne, att stoppa allt detta... den lockar som en låga i mörkret.

”Och vad vinner ni på detta?” morrar jag, min röst låg, men jag kan inte dölja nyfikenheten som kryper fram. ”Vad vill din stam, om inte bara blod?”

Han lutar sig närmare, hans andedräkt luktar av jord och något ruttnande. ”Klyftans makt. När hon är borta, eller bunden, kan vi ta vad som rättmätigt är vårt. Men vi kan inte göra det ensamma. Inte med Leon och hans flock i vägen. Du har män, vapen. Vi har styrka, kunskap om skogens hemligheter. Tillsammans är vi ostoppbara.”

Jag vänder blicken bort, mot byn, mot de upprörda rösterna som fortfarande ekar från torget. Gunhilds ord biter i mig, och Linds minne vägrar lämna mig ifred. Men jag känner också vikten av bybornas rädsla, deras krav på handling. Jag har redan förlorat för mycket. Anna, Lind, mina män vid Månstensgläntan. Om jag tvekar nu, om jag inte tar denna chans, vad har jag då kvar? Jag ser på figuren igen, hans gula ögon glöder av något som liknar triumf, som om han redan vet mitt svar.

I skymningens sista ljus sträcker jag fram min hand, motvilligt, och hans kalla grepp sluter sig runt min. ”Vi har en överenskommelse, varg,” säger jag, min röst darrar av både beslutsamhet och osäkerhet. ”Men om ni sviker mig, kommer jag att jaga er till världens ände.”

Han nickar, och bakom oss hörs bybornas uppjagade röster, blandade med flodens svarta viskningar som verkar växa starkare, som om de känner vad som komma skall. Jag vet inte om jag just har sålt min själ, eller om jag äntligen funnit vägen till hämnd. Men en sak är säker – Mira Lind kommer inte undan mycket längre.