Kapitel 4 — Jägarens Tvekan

Kalle Berg

Facklornas sken fladdrade som oroliga andar i den täta dimman som svept in Skugghjärtats Skog. Natten var kall, en bitande kyla som trängde genom Kalles slitna kamouflagejacka och fick hans andedräkt att bilda små moln i luften. Marken under hans stövlar vibrerade svagt, ett lågt, hotfullt morrande från skogen själv, som om den varnade honom att vända tillbaka. Men det fanns ingen återvändo nu. Inte efter det han hade gjort – inte efter att han skakat hand med Torvald, den magre varulven vars gula ögon glimrade som glödande kol i skuggorna bredvid honom. Luften var tjock av en metallisk stank av förfall, blandad med den sura doften av svett och rädsla från hans män. Kalle kunde känna vikten av sitt beslut, en sten i bröstet som tyngde ner varje steg han tog djupare in i denna förbannade vildmark.