Kapitel 4 — Frön av eftertanke

Mia

Jake hade verkligen mage att vissla. Inte en tyst, knappt hörbar nynnande, utan en hög och falsk version av någon låt jag vagt kände igen från hans spellista. Det gick mig på nerverna, men jag kunde inte förmå mig att be honom sluta. Jag satt stelt i passagerarsätet och stirrade ut genom fönstret medan gatlyktorna svepte förbi i en suddig rytm. Hans pizzabudjacka — som fortfarande luktade svagt av oregano och billig ost — låg över mitt knä, och det grova tyget skavde mot den släta satinen på min smaragdgröna klänning. Kontrasten var nästan skrattretande, om jag hade varit på humör för att skratta.