Kapitel 2 — Skogens Hunger

Mira

Hastiga steg ekar genom Skugghjärtats Skog, där dimman glöder silver i månens bleka sken och klamrar sig fast vid huden som en kall, klibbig andedräkt. Mina andetag river i bröstet, varje inhalation en kamp mot den tunga luften som smakar av förfall och något onaturligt sött. Ärret över mitt hjärta bultar som ett andra, sjukt organ, varje slag en påminnelse om förbannelsen som sprider sig som mörka vener under huden. Smaken av blod dröjer sig kvar i munnen, en konstant skugga av vad jag bär – kanske världens undergång. Jag snubblar över en rot, min utmärglade kropp för svag för att hålla balansen, och smärtan skjuter genom knäna som vassa nålar.

Leon rör sig bredvid mig, hans långa, muskulösa gestalt en mörk silhuett mot dimman. Hans andning är grov, ansträngd, och jag ser hur silverglöden flammar upp i hans gråblå ögon, som om något vilt och hungrigt kämpar för att ta över. Hans händer, nu med antydan till klor, darrar när han sträcker ut en arm för att stabilisera mig, men han drar snabbt tillbaka den, som om min hud kunde bränna honom – eller tvärtom. Jag möter inte hans blick. Min tomhet, den iskalla avgrunden inom mig, hindrar mig från att känna något annat än en mekanisk drivkraft att fortsätta framåt. Mot Sorgens Vagga. Mot svar. Eller kanske mot slutet.

Träden runt oss knakar, deras grenar vrider sig som levande tentakler, och en klibbig, svart substans droppar från barken, fräsande där den träffar marken. En gren sveper mot mig, snabb som en piska, och jag duckar för sent – den träffar min arm, och smärtan är omedelbar, som om glödande kol pressats mot huden. Ett brännmärke blommar upp, rött och ilsket, och jag biter ihop tänderna för att inte skrika. Marken under oss skälver, ett uråldrigt dån som får hjärtat att slå snabbare av ren instinktiv skräck. Skogen är ingen trygg plats längre – om den någonsin var det. Den är en fiende, lika hungrig som det som jagar oss, lika hungrig som det som växer inom mig.

”Håll dig nära,” muttrar Leon, hans röst djup och sprucken av smärta. Jag hör morrandet som lurar under orden, en ton han inte kan kontrollera, och jag nickar utan att svara. Det finns inget att säga. Orden har tappat sin mening, precis som känslorna jag en gång hade. Jag är en skal av mig själv, en trasig nyckel till något jag inte längre vill förstå.

Vi pressar oss framåt, timme efter timme, tills mina ben skakar av utmattning. Leon stannar till slut vid en liten glänta, där månljuset silas genom de vridna grenarna och kastar skuggor som rör sig av egen vilja. Jag sjunker ner på knä, min kropp för svag för att stå, och lutar mig mot en sten som känns onaturligt varm under fingrarna. Blod sipprar från näsan, en varm ström som jag inte ens orkar torka bort. Ärret bultar hårdare nu, som om något försöker klösa sig ut ur bröstet, och jag kämpar för att andas genom smärtan.

Då hör jag det – en röst, barnlik och hånfull, som kryper in i mitt sinne som en orm. ”Jag är här,” viskar den, och kylan som följer orden får håren på armarna att resa sig. Mina ögon flackar runt i gläntan, söker i skuggorna, men det är tomt. Eller är det? Där, i dimman, rör sig något. En liten gestalt, knappt synlig, men dess silverglödande ögon borrar sig in i mig som iskalla spjut. Hjärtat hamrar, och paniken griper tag i mig som en klo runt halsen. Det sträcker ut en hand, och jag ser det tydligt nu – barnets skugga, inte längre bara en vision, utan här, verkligt, kallt, hungrigt.

Ett skrik river sig ur min strupe, gutturalt och rått, och jag kastar mig bakåt, händerna skakar när jag försöker skydda mig själv. ”Nej, nej, nej!” vrålar jag, och smärtan i bröstet exploderar. En våg av silverglöd slår ut från mig, okontrollerad och vild, och ljudet av trä som spräcks fyller gläntan. Grenar faller som brutna ben, och den svarta substansen regnar ner, fräsande där den träffar marken. Blod rinner från både näsan och ögonen nu, och jag kollapsar, min syn suddig av smärta och skräck.

Leon är vid min sida på ett ögonblick, hans starka armar drar mig till sig, men hans grepp är för hårt, för varmt, som om silverglöden bränner genom hans hud. Jag flämtar, försöker dra mig undan, men han håller fast, hans ansikte nära mitt. Hans ögon flammar, och jag ser hungern där, en glimt av något som inte längre är helt mänskligt. Men så blinkar han, och smärtan i hans uttryck tar över, en plågad kamp mot sig själv.

”Vad såg du?” frågar han, rösten låg och ansträngd, som om varje ord kostar honom. Ett morrande rullar i hans bröst, och han biter ihop käkarna för att undertrycka det.

”Det var här... barnet... det sträckte ut handen,” mumlar jag, min röst sprucken och livlös. Jag vänder bort blicken, oförmögen att möta hans ögon, oförmögen att känna något annat än den kalla tomheten som gnager inuti mig. Jag vill berätta mer, vill skrika om rädslan som klöser i mig, men orden fastnar, kvävda av min egen resignation.

”Du är inte ensam, Mira. Jag ser det inte, men jag... jag stannar här,” säger han, orden avbrutna av ett nytt, ofrivilligt morrande. Hans grepp mjuknar, men jag känner hur hans händer darrar, som om han kämpar för att inte låta klorna sjunka in i min hud. Jag svarar inte. Det finns inget att säga. Hans löfte ekar ihåligt, som vinden som ylar genom de vridna träden, och jag vet att han hör det själv – osäkerheten, rädslan för vad han håller på att bli.

Luften runt oss tjocknar, fylls av den där lockande sötman som drar i sinnet, som viskar att jag ska ge upp, låta skogen svälja mig. Marken skälver igen, hårdare nu, och ett lågt dån rullar genom gläntan, som om något uråldrigt rör sig under oss, hungrigt och otåligt. Jag ligger kvar i Leons armar, min kropp för svag för att resa sig, mitt blodiga ansikte blekt i månljuset. Hans grepp hårdnar ett ögonblick, och jag ser silverglöden flamma upp i hans ögon igen, ett morrande som växer i hans bröst trots hans försök att kväva det. Kylan inom mig växer – är det trygghet han erbjuder, eller är han själv en del av hotet?

”Vi kan inte fly... inte från det här,” viskar jag, rösten knappt hörbar, som om orden är mer för mig själv än för honom. Runt oss sluter sig skogen, grenarna vävs samman som en bur, och luften vibrerar av ett nytt, hotfullt dån från marken. Vi är fångade, inte bara av skogens hunger, utan av det som växer inom oss båda – en hunger jag fruktar att vi aldrig kommer att övervinna.