Kapitel 3 — Silverglödens Vrål

Leon

Dimman i Skugghjärtats Skog låg som ett kallt, silverglödande täcke över marken, så tjock att den kvävde varje ljud förutom det dova, hotfulla dånet som vibrerade under fötterna. Jag knäböjde bredvid Mira, min andning tung, ett morrande som inte längre bara var ett ljud utan en del av mig själv som rev i bröstet. Mina händer, där klor nu stack fram som sylvassa påminnelser om vad jag höll på att bli, darrade av ansträngningen att inte röra vid henne. Hennes utmärglade gestalt låg hopsjunken mot den fuktiga mossan, blodet som sipprade från hennes näsa och ögon målade hennes bleka ansikte i mörka stråk. De djupgröna ögonen, en gång så fyllda av något jag kunde läsa, var nu matta, tomma på allt som gjorde henne till Mira. Doften av förfall från skogen blandades med den metalliska stanken av hennes blod, och en brännande hunger växte inom mig, en viskning som sade att jag skulle ta det som var svagt, det som låg brutet framför mig.

Jag bet ihop käkarna så hårt att det knakade, och försökte minnas varför jag måste skydda henne. Men minnet av hennes värme, hennes mjuka andetag mot min hud, slank undan som skuggor i dimman, ersatt av en primal drift som fick saliv att samlas i munnen. “Mira,” väste jag, min röst låg och bruten, mer ett morrande än ord. Hon rörde sig inte, hennes bröst hävde sig knappt under de trasiga, blodfläckade kläderna. Ärret över hennes hjärta, svart och pulserande som mörka vener under den tunna huden, verkade leva sitt eget liv, som om något försökte bryta sig ut. Jag kunde känna skogens hunger i marken, i luften, i mig själv – en spegling av det som växte inom oss båda.

Träden runt oss vred sig, deras knotiga grenar som tentakler som sträckte sig mot oss, och en svart, klibbig substans droppade från barken, fräsande där den träffade marken. Ett lågt, uråldrigt dån ekade, som om skogen själv varnade för vad som närmade sig – eller kanske vad som redan var här, inom mig. Jag knep ihop ögonen, försökte tvinga tillbaka silverglöden som jag visste flammade i dem, men det var som att trycka ner en storm med bara händerna. Hungern växte, en vild, okontrollerad kraft som viskade att jag skulle ge efter, att det inte fanns någon poäng i att kämpa emot. Mina klor skrapade mot marken, omedvetna, hungriga, och jag insåg med en iskall skräck att jag inte längre kunde lita på mig själv.

Med ett plågat vrål reste jag mig, näven flög mot närmaste träd, och barken sprack under slaget. Blod sipprade från mina knogar, blandade sig med den svarta substansen som klibbade fast vid huden, och smärtan var en skarp påminnelse om att jag fortfarande var mänsklig – eller åtminstone en del av mig. Men morrandet som rev sig ur min strupe var inte mänskligt, det var något annat, något som skrämde mig mer än Torvalds stams avlägsna ylanden. Jag vände bort blicken från Mira, skam brännande i bröstet. Jag kunde inte låta henne se mig så här, inte låta henne veta hur nära jag var att bli det hon fruktade mest.

“Jag kommer tillbaka,” muttrade jag, orden knappt hörbara över skogens dån. Hennes huvud rörde sig en aning, men de matta ögonen mötte inte mina. Det var som om hon inte längre såg mig, som om tomheten hade slukat allt som fanns kvar av henne. Smärtan av det skar djupare än några klor kunde, och jag kände hur hungern vred sig, inte bara efter blod utan efter något jag inte kunde namnge – hennes närhet, hennes styrka, något som kunde dra mig tillbaka från kanten. Men jag var för långt borta nu, och jag visste det. Det fanns bara en väg framåt, en sista, desperat chans.

Ylva. Hennes namn smakade bittert i mina tankar, men hon var den enda som kunde förstå vad som hände med mig, den enda som kanske kunde rena mig från Tomrummets grepp. Klyftan av Sorg, där runorna blödde i blått ljus och luften bar på urtidens vrede, var platsen där jag kunde finna henne. Jag hade hört hennes varningar tidigare, hennes kryptiska ord om kostnaden för att trotsa Tomrummet, och jag tvivlade på hennes avsikter. Men vad hade jag för val? Om jag stannade här, om jag lät hungern ta över, skulle jag bli Miras undergång. Jag kunde inte låta det hända, även om det innebar att riskera allt jag hade kvar av mig själv.

Jag reste mig, kroppen tung av skador och den gnagande smärtan i bröstet där skottskadan aldrig verkade läka, alltid sipprande blod och svart substans. “Jag måste gå,” sade jag, rösten grövre nu, varje ord en kamp mot morrandet som hotade att ta över. Mira svarade inte, hennes blick fortfarande fäst på något jag inte kunde se. Jag vände mig mot skogen, men tvekade, minnet av hennes skräckslagna skrik från tidigare brinnande i mitt sinne. Jag kunde inte lämna henne här, inte ensam, inte i denna helvetiska labyrint av träd och hunger. Men jag kunde inte heller stanna. Jag var lika mycket ett hot som skogen själv.

En plats dök upp i mina tankar – den övergivna jaktstugan i skogens utkant, en förfallen relik som kunde erbjuda tillfälligt skydd. Eva och Kalle var där, deras osäkra allians en tunn tråd att lita på, men jag hade inget annat val. Jag böjde mig ner, mina händer darrade när jag försiktigt lyfte Mira, noga med att inte låta klorna röra hennes hud. Hon var lätt som en fjäder, hennes kropp så bräcklig att jag fruktade att hon skulle gå sönder under mina händer. Hennes huvud föll mot mitt bröst, och för ett ögonblick flimrade ett minne förbi – hennes skratt, så klart och levande, i en tid då skogen inte hade slukat allt som var vi. Men minnet försvann lika snabbt, ersatt av hungern som väste i mitt blod.

Resan till stugan var en plåga, varje steg tungt av smärta och rädslan för att förlora kontrollen. Skogen slöt sig runt oss, grenar som smällde mot min hud, den svarta substansen som brände där den träffade. Mira rörde sig inte, inte ens när jag snubblade och klorna omedvetet skrapade mot marken. När stugan äntligen dök upp ur dimman, dess mossiga väggar sjunkande under tidens tyngd, kände jag en skarp doft av fukt och gammal aska slå emot mig. Eva stod i dörröppningen, hennes grånande hår i en stram knut, ansiktet härjat av oro och skuld. Kalle stod bredvid henne, hans robusta gestalt spänd, blicken kall och granskande, som om han redan dömde mig till monster.

“Vad gör du här?” Evas röst var skarp, men det låg en desperation under ytan, hennes blick flackande till Mira i mina armar. “Hon kan inte stanna i skogen, inte så här,” svarade jag, min ton låg, ansträngd av smärtan att hålla morrandet borta. “Jag måste... jag måste gå. Söka hjälp. Ni får ta hand om henne tills jag är tillbaka.” Eva öppnade munnen för att protestera, men Kalle avbröt med en kylig nick, hans hand vilande på knivens handtag vid bältet. “Gör det fort, varulv,” muttrade han, hans tvivel tydligt i blicken. “Vi har inte tid för dina problem.”

Jag lade ner Mira försiktigt på den knarrande golvet inne i stugan, vinden ylande genom de spruckna fönstren. Hennes matta ögon stirrade upp i tomheten, och jag kände hur något inom mig brast. “Jag kommer tillbaka,” viskade jag, mer till mig själv än till henne, men orden ekade ihåligt i det kalla rummet. Jag reste mig, kroppen protesterande mot varje rörelse, och kastade en sista blick på henne. Hon satt hopsjunken, omgiven av Eva och Kalle, hennes gröna ögon som inte längre verkade se mig. Skulden vred sig i mitt bröst, skarpare än någon smärta, och rädslan för vad jag kunde bli – vad jag redan höll på att bli – hotade att krossa mig.

Utanför stugan förstärkte skogens dån, och ett avlägset yl från Torvalds stam ekade genom dimman, en påminnelse om hotet som aldrig försvann. Jag vände mig mot mörkret, mot Klyftan av Sorg, där Ylva väntade med svar jag inte var säker på att jag ville höra. Mina steg var tunga, blodet sipprade fortfarande från mina knogar, och silverglöden i mina ögon flammade upp, en ständig påminnelse om vad jag riskerade att förlora. Men jag kunde inte vända tillbaka nu. För Miras skull, för vad som än fanns kvar av mig själv, måste jag finna ett sätt att kämpa emot. Jag viskade ett löfte i natten, ett löfte jag inte visste om jag kunde hålla – att jag skulle återvända innan jag förlorade allt.