Kapitel 4 — Skör Allians

Eva

Kvävande tystnad hängde över den övergivna jaktstugan, som om luften själv höll andan. Genom de spruckna fönstren sipprade en silverglödande dimma från Skugghjärtats Skog, dess kalla fingrar smög sig in och fick huden att knottra sig. Vinden ylade utanför, ett varnande omen som skar genom märgen. Jag satt hukad vid Miras sida på det fuktiga, knarrande golvet, mina händer darrade när jag klamrade mig fast vid Linds koffert. Runan därinne, gömd i dess mörka hjärta, kändes som en brännande tyngd mot mitt bröst, ett hemligt hopp jag inte vågade sätta ord på. Mira låg stilla framför mig, så utmärglad att hennes kinder var insjunkna, huden blek som vax. Torkade blodfläckar från näsa och ögon målade hennes ansikte spöklikt, och hennes andning var så svag att jag ibland höll andan för att höra den. Men det var det svarta ärret över hennes hjärta som skrämde mig mest – det pulserade, som om något levande rörde sig under huden, en förbannelse jag inte kunde skydda henne från.