Kapitel 4 — Kapitel fyra

Maeve

Jag sitter i den gröna fåtöljen vid fönstret och tittar ut på en trädgård. Höga häckar kantar en kullerstensväg som leder till en stor paviljong i mitten av gården. Mossa har överväxt den och hänger ner, lindad runt kolonnerna. Jag kan inte se mycket annat, det börjar bli mörkt.

Zaria kom in för ungefär tjugo minuter sedan och informerade mig om att middagen serveras klockan sex. Hon pressade mig inte, men jag kunde se att det skulle betyda mycket för henne om jag gick med.

Jag vrider ringen på mitt finger. Jag har övervägt att gå ner minst en miljon gånger, men så fort jag sträcker mig efter dörrhandtaget, backar jag ur. Det här är löjligt. Jag agerar som en tonåring som stormade iväg och smällde igen dörren efter ett bråk med sina föräldrar. Nu är jag hungrig men för envis för att gå ner. Ungefär samma analogi men inte alls samma situation.

Okej, skit samma, jag går. Jag menar, vad är det värsta som kan hända? Att han drar en pistol på mig under desserten? Varför måste min hjärna tänka sådana makabra tankar?

Jag går till dörren och öppnar den försiktigt med ett knarr. Jag kikar ut först. Det verkar som att mitt rum, eller rättare sagt rummet jag vaknade i, är det sista rummet till höger. Det verkar inte vara någon ute i korridoren så jag öppnar dörren bredare och tar ett steg ut. Golvet är bländande vitt marmor och kallt mot mina fötter, vilket sänder en rysning uppför min ryggrad. Jag smyger mot den svängda trappan och greppar järnräcket.

När jag tyst går ner för trappan, hör jag plötsligt den omisskännliga rösten av Zaria. Hennes röst är spänd som om hon försöker kontrollera sin ilska. Jag kan inte riktigt uppfatta vad hon säger, hon talar för snabbt.

Medan jag fortfarande försöker tyda vad Zaria säger, avbryts hon av en annan röst. Definitivt en manlig röst. Hans röst är djup och krävande, drypande av auktoritet. Och märkligt bekant.

Jag smyger ner några fler trappsteg, trappan svänger tillräckligt mycket för att jag kan se ljus som kommer från ett rum till höger. Rösterna är nu mycket tydligare, men jag inser att de talar ryska. När mannen avslutar vad det än var han sa, ansluter sig en tredje röst till dem. En annan man. Han verkar mer avslappnad än den andra mannen. Jag kan inte förstå vad han säger heller, men det är nästan som om han försöker medla i argumentet.

Jag inser att jag inte kommer att lära mig något från mitt smygtittande när de talar fullständig rappakalja för mig. Jag går ner för resten av trappan och går i riktning mot rösterna.

Jag stannar vid tröskeln till ett överdådigt matrum. Det ser ut som något rakt ut från renässansperioden. Ett djupt körsbärsek matbord står i mitten. En antik skimrande kristallkrona hänger lågt från taket och kastar skuggor på väggarna. Gamla oljemålningar som föreställer olika män och kvinnor pryder de gräddfärgade väggarna. En eld brinner och sprakar från en steneldstad.

Konversationen upphör så snart jag kliver in i rummet. Tre par ögon landar på mig. Ett par stirrar dolkar in i min själ. Jag vrider nervöst ringen runt mitt finger. Jag märker att alla tre individer är klädda till tänderna. Skräddarsydda kostymer och coutureklänningar. Jag tittar ner på mina plommonfärgade silkespajamas och bara fötter, känner hur mina kinder hettar. Ett leende spricker ut över Zarias ansikte när hon reser sig från bordet och kommer mot mig.

"Du kom!" tjuter hon. "Kom. Sätt dig." Hon tar tag i min arm och drar mig mot bordet. Hon drar ut stolen bredvid hennes och gör en gest för att jag ska sätta mig. Jag gör det men sitter med rak ryggrad. Jag behöver vara på min vakt ifall något går åt skogen. Zaria sätter sig tillbaka vid bordet. Spänningen i luften är så tjock att jag känner mig illamående.

"Tycker du om champagne? Eller om du föredrar något annat kan jag hämta det." frågar Zaria och ger mig ett lugnande leende.

"Champagne är bra, tack." Jag sväljer hårt.

Mannen, han från baren, har inte slutat stirra på mig. Jag känner hur hans blick gräver sig in i sidan av mitt ansikte. Han sitter vid bordets huvudände, med rak rygg, precis som jag. Redo att hoppa.

Jag tittar upp på mannen rakt framför mig. Han har mörkt hår som lockar runt kragen på hans kostym. En nätt näsa och en imponerande benstruktur. Han påminner mig lite om Timothée Chalamet. Vid närmare granskning inser jag att han kväver ett skratt bakom handen. Jag är inte säker på vad som är så roligt med allt detta men tydligen är det komiskt för honom.

"Är något roligt?" frågar jag.

"Förlåt. Det är bara att jag aldrig har haft middag med en gisslan förut," kväver han fram.

"Simon!" Zaria skäller på mannen. Detta får honom bara att skratta ännu mer. Jag kastar en blick mot min fångvaktare och finner honom krama sin gaffel, hans knogar vitnar.

"Jag föreslår att du håller käften om du inte vill ha en gaffel inkörd i sidan av din hals," morrar han till Simon.

"Förlåt. Puh. Jag lovar att jag är klar." Han torkar ögonen med sin servett.

"Du får ursäkta min bror. Han är lite av en idiot," säger Zaria och ger Simon en skarp blick. Så detta är Zarias bror. Jag ser nu likheten. De båda har mycket distinkta drag, nästan kungliga i sitt utseende.

"Det är okej. Jag antar att jag inte heller har haft middag med några kidnappare förut," säger jag.

Min kommentar verkar uppröra Zaria. Jag tror inte att hon gillar att bli refererad till som min kidnappare, men det får Simon att skratta.

"Hon har humor. Jag gillar henne redan." Hans ögon glittrade.

Min fångvaktare verkar dock inte uppskatta min humor. Han ser ut som om han är sekunder ifrån att sätta gaffeln i min hals.

Han möter min blick och det är som om en blixt skjuter nerför min ryggrad. Mina minnen. De jag hade från natten jag blev tagen, när det nu var, verkar komma till mig på en gång. Jag som sitter på baren och väntar på Ian... killen Nora satte upp mig med. Han dök inte upp men den här mannen gjorde istället. Han köpte mig drinkar och erkände sedan att han följde efter mig. Han känner Huxston på något sätt. Jag minns hans ögon. De var grå. Som himlen under en åskstorm.

De där åskstormögonen tittar på mig nu med sådan avsky, sådant hat att jag måste titta bort.

En äldre kvinna, jag antar att det är kocken, kommer in med tallrikar med mat. Doften av vad det än är på hennes bricka når min näsa, och min mage kurrar som svar. Jag inser att jag inte har ätit sedan lunchen jag åt den dagen jag blev tagen. Kvinnan placerar en tallrik med mat framför mig. Det ser ut som någon sorts pasta.

"Det kallas Pelmeni. Det är som dumplings men fyllda med kött. Det är en traditionell rätt här," informerar Zaria mig. Jag tar upp min gaffel och skär i en, tar en tugga. Det smakar fantastiskt. Kombinationen av degen och det smakrika köttet får mina smaklökar att surra. Eller så är det bara för att jag är utsvulten. Inom några minuter har jag nästan ätit upp allt på min tallrik, utan att ens stanna för att smutta på min champagne. Jag tittar upp och finner Simon stirra på mig med ett roat uttryck i ansiktet.

"Gott, eller hur?" säger han.

"Utsökt." Jag nickar.

"Vill du ha mer?" frågar Zaria.

Jag överväger att säga ja till en andra omgång, men den hatiska blicken min fångvaktare ger mig just nu får mig att tänka om.

"Nej, jag är mätt, men tack."

"Vad sägs om att jag visar dig runt?" säger Zaria. Fångvaktaren verkar inte gilla Zarias och Simons gästfrihet mot mig. Han fortsätter att spänna och slappna av i käken som svar.

"Hon är inte en gäst i huset, Zaria. Hon är vår gisslan." skäller mannen.

Zaria ger honom en gå-till-helvetes-blick och reser sig ändå. Hon tar tag i min arm och drar mig ur stolen. Jag hör Simon fnissa när vi lämnar rummet.

"Vad är hans problem?" frågar jag när vi är utom hörhåll.

Zaria suckar. "Han har mycket att göra just nu."

"Med mycket att göra, menar du mig?"

"Ja... och andra saker," säger hon. "Jag vill visa dig biblioteket."

"Det här stället har ett bibliotek?" frågar jag, förvånad.

Vi närmar oss två stora ekdörrar. Zaria öppnar dem och jag flämtar. Rader efter rader av bokhyllor fyller rummet. Det finns en stor steneldstad likt den i matsalen, men mycket större. Mjuka stolar och en soffa är placerade framför den. Höga fönster med rutor kantar väggen, månskenet kastar skuggor runt rummet.

"Det här är fantastiskt," andas jag ut.

"Du kan använda det som du vill," säger Zaria. Även om det är mycket frestande, skickar hennes erbjudande en ilning i mitt bröst. Om hon erbjuder mig fri tillgång till biblioteket, betyder det att planen är att hålla mig här ett tag.

"Hur länge är jag tänkt att stanna här?"

Zaria sätter sig i en av stolarna. Månen lyser över hennes ansikte, vilket gör hennes drag eteriska.

"Jag vet inte," svarar hon till slut. "Han berättar inte mycket för oss."

"Ska han döda mig?" Min röst är gäll. Jag kan inte kontrollera den. Jag känner att jag tappar greppet om verkligheten.

"Nej," säger Zaria kort. "Jag sa ju att inget kommer att hända dig så länge jag är här. Det här... livet. Det är svårt att förklara. Svårt att förstå. Du kommer att lära dig. Om jag hade ett val skulle jag..." hon avbryter. När jag äntligen får något ur henne bestämmer hon sig för att stänga av.

"Du vad?" Jag uppmuntrar henne att fortsätta, men hon är stängd igen. Istället ersätter hon sitt plågade uttryck med sitt permanenta leende.

"Jag vet att du måste vara trött. Tidsskillnaden kommer att ta lite tid att vänja sig vid. Jag tar dig tillbaka till ditt rum." Hon reser sig och sträcker ut handen för mig att ta. Jag är inte nöjd med vår konversation. Jag har fortfarande så många frågor, men hon är klar med att prata. Jag tar hennes utsträckta hand och hon leder mig tillbaka uppför trappan till mitt rum.

"Var är ditt rum?" frågar jag.

"Jag bor inte här," säger hon. "Men jag bor nära om du någonsin behöver något," avslutar hon.

En obehaglig känsla sätter sig i magen. Jag var här ensam i denna stora herrgård med ingen annan än min fångvaktare som sällskap.