Kapitel 2 — Kapitel 2

Så kort men oskyldig, det kommer alltid att förbli, och allt jag vet är att det var bra. Mina barndomsminnen och jag hade turen att leva. - Veritas - Kamelot (med Elize Ryd)

Lioras synvinkel

Jag står där frusen, bara stirrande. Hans röst får mig att rysa. Jag är säker på att jag ser ut som ett rådjur fångat i strålkastarljuset med hur vida mina ögon antagligen är.

Min mammas röst rycker mig ur det. "Vad vill du vampyr? Varför är du på min egendom?" Jag ser henne spänna sig från min plats bakom henne. Jag kan inte klandra hennes reaktion. Den här vampyren dyker bara upp oväntat på natten. Skriker inte "Hej, jag är vänlig. Ska vi dricka en kopp te?" precis.

Jag ser hur vampyren skiftar sin vikt och fortsätter att titta förbi min mamma och direkt på mig. Det verkar helt ignorera att hon just talat till honom. Jag kastar en nervös blick omkring mig, undviker hans blick och försöker dölja min rädsla som jag känner smyga sig på. Jag försöker andas normalt och ska andas ut, men ett nervöst pip smiter ut från mina läppar. Jag slår mig själv mentalt i pannan. Fan. Så mycket för det.

"Är du nervös, särskilda en?" Mitt huvud rycks tillbaka mot hans riktning, och innan jag hinner svara, rensar min mamma högt sin hals och frågar igen. "Vad vill du vampyr?"

Han tittar äntligen på henne. "Åh, inte mycket, fångade en doft när jag passerade och bestämde mig för att undersöka. Och vilken överraskning det är!" Han ser tillbaka på mig och ler. Jag gaspar när jag får en glimt av hans huggtänder, och jag har aldrig sett dem personligen förut. Jag tar ett överraskat steg tillbaka och ser min mamma hålla upp handen, signalerar mig att stanna. Jag tar in en annan andetag och släpper ut det, inser att jag låter min rädsla ta över mig. Jag måste hålla huvudet kallt. Kom igen Liora, samla dig!

När jag slappnar av i axlarna blir jag påmind om en tyngd i mina händer. Yxan! Jag glömde helt bort att jag fortfarande höll i den. Jag justerar mina händer och stramar greppet om den. Ärligt talat skulle den antagligen inte hjälpa mig mycket, men jag känner mig bättre av att veta att jag har ett vapen om jag behöver försvara mig.

"Det finns ingen anledning för dig att vara här. Att attackera människor är emot dina lagar. Gå." Styrkan i min mammas röst får mig att tro att hon kanske övertygar honom att göra just det. Beundrande henne finner jag mig själv le lite.

"Vem säger att jag är här för att attackera dig?" Vampyren tar ett litet steg framåt och min mamma backar snabbt för att stå bredvid mig. "Hon skulle vara ett utmärkt tillskott till min klan...och människa? Jag tror du ljuger." Jag stirrar med vidöppna ögon när han lyfter ett finger för att peka på mig. Vad pratar han om?

Min mamma skakar på huvudet. "Hon är människa. Hon hör hit. Om jag måste anmäla dig till det övernaturliga rådet, kommer jag att göra det." Jag ryser när han skrattar högt. "Du tror att jag är rädd för något löjligt råd? De har knappt kommit igång sedan de gjorde sig kända för den här världen och tog oss alla ur skuggorna." Han ser runt. "Dessutom säger något mig eftersom du är här ute att du ville vara borta från städerna och i retrospekt, rådet. Jag tvivlar på att du någonsin har sett eller rapporterat till rådet tidigare. Har jag rätt?" Han ler.

Pappa hanterar dem dock... tänker jag för mig själv. Jag måste komma till pappa!

Jag känner en lätt knuff på min arm. Jag tittar mot min mamma och känner en annan knuff. Vad gör hon? Jag känner en tredje knuff och inser att hon vill ha yxan från mina händer.

"Det kommer inte att hjälpa dig. Du är bättre att bara ge upp. Jag vill inte behöva skada dig." Vampyren säger medan hans ögon flackar mellan mig och min mamma. "Du tar inte henne härifrån." Hon tar yxan från mina händer och ställer sig direkt framför mig.

"Mamma.." Jag försöker prata men hon tystar mig. "Liora, så snart du får chansen, spring och hämta din far. Kom ihåg, han kan inte komma in i huset. Du kommer att vara säker därinne." Jag kommer ihåg mamma och pappa som sa något liknande…

Innan jag hinner protestera springer min mamma mot vampyren, yxan höjd. Jag ser hur han stoppar henne nästan omedelbart och kastar henne åt sidan lätt. Jag tittar på hennes hopkrupna form och sedan tillbaka på vampyren. "Skulle du inte göra något?" Han flinar mot mig. Fan! Jag sprang inte! Jag vänder mig snabbt och rusar mot bakdörren. Så fort jag får den öppen dras jag tillbaka i mitt hårs svans. Jag skriker och reagerar genom att snurra runt och slå vampyren i bröstet. Ingenting. Hans bröst känns som sten. Jag fortsätter att slå, slår med all min kraft men han bara skrattar. "Var inte orolig, särskilda en. Du kommer att bli väl omhändertagen."

När han försöker dra mig bort från dörren hör jag honom väsa och plötsligt släpper han mitt hår. Jag sjunker ihop på marken och ser yxan inbäddad i hans rygg, med min mamma tungt andande bakom honom.

Hon ser på mig. "Liora, SPRING!" Jag kastar mig på fötterna och går mot dörren igen när jag hör ett öronbedövande skrik. Jag vänder mig om när jag kommer in genom bakdörren och mitt hjärta hoppar upp i halsen.

Jag ser vampyrens rygg med yxan fortfarande inbäddad i den och blod som rinner från såret, men jag ser ner och ser också hans hand nedsänkt i min mammas bröst. Jag klappar förskräckt för munnen och gnyr när jag inser att han håller i hennes hjärta. Hennes liv är bokstavligen i hans händer. Jag hör honom säga "Om du bara hade låtit mig ta henne, skulle det här inte ha hänt. Jag kan fortfarande låta dig leva om du väljer att backa."

"Släpp henne! Vi gjorde inget mot dig!" Jag skriker åt honom. Han tittar tillbaka på mig och fräser. Jag ser på med oro när jag hör min mamma säga, "Du kommer inte att få henne. Aldrig." Hon spottar ut argt, medan blod börjar rinna från hennes sår och från hennes mun. Hon tittar mot mig med kärleksfulla ögon och viskar "Jag älskar dig" innan vampyren väser, "Fine. Ditt val då."

Han fortsätter sedan att riva ut hennes hjärta ur hennes bröst och släpper det när hennes kropp sjunker ihop. Jag skriker hysteriskt och känner något brista inom mig. Vampyren vänder sig mot mig, samtidigt som han försöker få ut yxan ur sin rygg utan framgång. Han fräser och går fram till den fortfarande öppna dörren och bankar på den osynliga barriären mellan honom och mig, min mammas blod flyger från hans hand som var i hennes bröst för bara några sekunder sedan.

"Verkar som jag startade något... Du kommer att se mig igen, särskilda en... Liora. Jag ser fram emot det." Han flinar igen innan han försvinner in i natten. Jag ser på min mammas livlösa kropp och mina knän viker sig under mig. Innan jag når marken fångar min pappa mig och drar mig in i sitt bröst när jag börjar snyfta.

"Jag hörde dig skrika och sprang sedan. Jag tittar på honom och snyftar igen. "Vampyr...mamma..." Jag kan knappt få ur mig orden.

"Jag ska ringa rådet." Han säger medan han tittar över min axel tydligt mot min mammas kropp och jag hör honom svälja högt. Troligen håller han tillbaka sina tårar för min skull. Jag hör klicket från hans telefon när han lägger på, utan att ens registrera att han hade backat iväg för att göra samtalet. Han kommer och håller om mig igen och vi står där i vad som verkar vara en evighet, min pappa lossnar aldrig sitt grepp om mig när jag fortsätter att snyfta och då och då gråta.

Vi släpper bara taget om varandra när rådets representanter och bödel anländer och berättar för oss att det nu är säkert att gå ut igen. Vampyren som dödade henne är sedan länge försvunnen. Rådet berättade för oss att de ska försöka spåra honom och med tanke på att han är skadad bör det finnas ett spår.

När jag går över till min mamma torkar jag mina ögon, jag knäböjer bredvid henne och ser på hennes livlösa blå ögon och stänger dem. Jag lägger en kyss på hennes panna. "Tack för att du skyddade mig, mamma." Jag ställer mig upp och tittar upp på månen som nu är helt på himlen när pappa tar farväl och hennes kropp tas bort.

"Jag kommer inte att vara svag igen. Jag ska hämnas dig, jag lovar." säger jag medan jag knyter mina nävar hårt.