Kapitel 2 — Närhet och Hövlighet

Daniel

Daniel rättade till sin slips för tredje gången, trots att han inte ens hade en kavaj på sig. Rörelsen var reflexmässig, en nervös vana han inte kunde bli av med. Fingrarna dröjde vid knuten innan de föll tillbaka ner i knät. Den svaga spegelbilden i det repiga flygplansfönstret stirrade tillbaka på honom – en man som ansträngde sig mer än han ville erkänna för att verka självsäker. Hans klarblå ögon avslöjade den inre spänning som jäste under ytan. Han drog ett djupt andetag och lät blicken svepa över kabinen omkring honom. Det låga motorbrummet och passagerarnas dämpade rörelser skapade en slags monoton bakgrund.

Men inget av det kunde överrösta närvaron av kvinnan bredvid honom. Claire.

Det var som ett kosmiskt skämt, ett grymt sammanträffande. Av alla flyg, av alla platser. Hon satt något bortvänd från honom, hennes kastanjebruna hår slarvigt uppsatt i en lös knut – en avslappnad elegans som såg obrydd ut men sannolikt inte var det. Ett par lösa slingor rörde sig mot huden på hennes nacke, där det svaga kabinljuset lekte på ett sätt som ofrivilligt drog till sig hans blick. Hennes fingrar trummade en tyst rytm mot remmen på väskan i hennes knä, där svaga färgfläckar syntes även i det dämpade ljuset. Självklart.

Han harklade sig, ljudet bröt tystnaden mellan dem. "Så," började han, rösten stramare än han hade tänkt sig. "Paris, va?"

Claire vände sig långsamt mot honom, ett ögonbryn höjt på det där bekanta sättet – självsäkert och smått nedlåtande, en kombination som alltid lyckades roa honom och samtidigt sätta honom ur balans. "Ja, Daniel. Paris."

Hennes ton var kort, artig men kylig, som en kniv inlindad i sammet. Men hon var inte lika oberörd som hon försökte låtsas. Hennes fingrar greppade väskremmen hårdare, och spänningen i hennes axlar avslöjade att detta inte var lika lätt för henne som hon ville framstå.

Han kämpade för att inte reagera synligt. De hade knappt hunnit börja denna påtvingade återförening, och redan hade hon fått honom att ifrågasätta varje ord han yttrade.

"Affärer?" frågade hon, rösten jämn medan blicken vilade någonstans förbi hans axel.

"Ja," svarade han och höll sin ton neutral. Han tvekade, osäker på om han borde utveckla svaret, men pausens längd kändes obekväm. "Ett avtal med ett företag i Paris. Det är… viktigt."

Hennes nötbruna ögon gav honom en snabb, prövande blick innan de åter riktades mot brickbordet framför henne. Hon undvek hans blick, och ett ögonblick undrade han om hennes motvilja var irritation – eller något djupare. Claire hade aldrig varit bra på att dölja sina känslor. Det brukade vara en av de saker han älskade med henne. Nu gjorde det bara den tunga tystnaden mellan dem ännu mer kvävande.

"Du då?" försökte han, försiktigt.

Hennes fingrar stannade på remmen. "Ett konstresidens," sa hon till slut, som om hon övervägde vilka detaljer hon skulle dela med sig av.

Daniel nickade långsamt, en blandning av stolthet och ånger stramade åt i bröstet. Självklart skulle hon till Paris för konsten. Det var hennes dröm, något hon alltid kämpat för. Något han inte stöttade tillräckligt mycket när det verkligen betydde något. "Det är… fantastiskt," sa han mjukare, även om orden kändes otillräckliga.

Hennes läppar ryckte svagt. Det kunde ha varit ett leende – eller bara ett spår av ett. "Hur går det i företagsvärlden?"

Där var det. Kommentaren, förklädd som en oskyldig fråga. Han sträckte på sig i sätet, borstade av något osynligt från ärmen. "Det går bra, tack. Om den här affären går igenom kan det öppna viktiga dörrar."

Hennes mjuka skratt lät skarpare än det borde. "Dörrar till vad? Fler dörrar?"

Hans käke spändes, och han vände sig mot henne. Skärpan i hennes röst träffade honom hårdare än han ville erkänna. "Vi har inte alla lyxen att–" Han avbröt sig själv, orden hängde farligt i luften.

Hennes huvud vreds snabbt mot honom, och hennes blick blev smal och vaksam. "Lyxen att vad, Daniel? Följa sina drömmar? Ta en risk?"

Han suckade och släppte sina knutna nävar innan de kunde avslöja honom ytterligare. "Jag menade inte så."

"Vad menade du då?" sa hon lågt men med en skärpa som skar genom honom.

Tystnaden som följde var tryckande, fylld av outtalade ord och gammal spänning. En flygvärdinna passerade i gången, ljudet från en klirrande serveringsvagn förstärkte obehaget. Daniel lutade sig tillbaka i sitt säte och lät huvudet vila mot nackstödet medan han stirrade på det svagt upplysta kabintaket. Han behövde styra samtalet åt ett annat håll. Något mindre laddat.

Hans blick föll på väskan vid hennes fötter. "Du har fortfarande kvar den där väskan," sa han och nickade mot den.

Claire blinkade, tydligt överraskad av ämnesbytet. Hennes ögon följde hans och landade på det slitna lädret. "Ja," sa hon försiktigt, fingrarna strök åter över remmen.

"Jag minns när du köpte den," fortsatte han med en mjukare röst. "Efter att din första tavla sålde. Du var så… stolt."

Hennes läppar öppnade sig något, och för en sekund trodde han att hon inte skulle svara. Men sedan lät hon tummen glida över det nötta lädret, och hennes axlar slappnade av en aning. "Jag använder den fortfarande till allt," mumlade hon. "Den har hållit bättre än jag trodde."

"Den passar dig," sa han, med ett svagt leende. "Praktisk, men med lite stil."

Den här gången log hon faktiskt, om än svagt och kort. "Det är nog det snällaste du sagt till mig på flera år."

Daniel skrattade mjukt, ljudet överraskade honom själv. "Tja, det finns en första gång för allt."

Spänningen mellan dem lättade något, om än bara marginellt. Det var inte mycket, men tillräckligt för att påminna honom om hur de brukade vara – innan bråken, innan de byggde upp murar mellan sig.

"Saknar du det någonsin?" frågade Claire plötsligt, rösten knappast hörbar över motorernas brummande.

Daniel rynkade pannan, tagen på sängen av frågan. "Saknar vad?"

Hennes blick föll ner i knät, och fingrarna rörde sig åter över remmen. "Hur det brukade vara. Innan… allt."

Tyngden i frågan lade sig över honom. Självklart saknade han det. Men att erkänna det kändes farligt, som att stiga ut på tunn is."Ibland," sa han till slut, med en ton som vägde sina ord noggrant. "Men jag tror... vi ville ha olika saker."

Claire såg upp på honom då, hennes hasselbruna ögon sökte hans ansikte med en sådan intensitet att han nästan ville vända bort blicken. "Kanske. Eller så visste vi bara inte hur vi skulle vilja ha samma sak."

Motorernas låga surr fyllde kabinen, och en lätt turbulens gav flygplanet en subtil skakning, som speglade den rastlöshet han kände inombords. Han öppnade munnen för att svara, men orden ville inte komma fram.

Högtalarna ovanför sprakade till liv och en röst meddelade att middagsserveringen snart skulle börja. Stämningen mellan dem bröts, och Claire vände sig bort för att sträcka sig efter flygtidningen i sätesfickan.

Daniel tittade på henne en stund till, innan han lät blicken vandra ut genom fönstret. Molnen utanför låg tätt packade, deras gråa vidder sträckte sig ändlöst mot horisonten.

Paris var fortfarande timmar bort. Och ändå visste han redan att den här flygningen skulle kännas mycket längre än så.