Kapitel 4 — Kapitel 3

'Vi ska se vad vi kan göra och återkomma till dig.'

"Fixa din hårlinje först," mumlar jag och tjejen bredvid mig försöker sitt bästa att hålla tillbaka sitt skratt.

"Sa du något?" frågar intervjuaren och tittar på mig men jag bara ler tillbaka och skakar på huvudet.

Jag är trött på att höra samma ord om och om igen. Ge mig inte falska förhoppningar. Om jag inte är vad ni vill ha, säg det då.

"Okej då," fortsätter han, stänger mapparna utan en sekunds tvekan innan han flyttar dem till sin vänstra sida. "Ni kan alla gå nu."

Jag himlar med ögonen åt hans oprofessionella beteende.

Han viftar med händerna för att skicka iväg oss som om vi vore några flugor.

Tittar på varje kvinna som väntar på att bli anställd.

Ögon som örnar på varje kvinnas urringning eller rumpa.

Typiskt krypbeteende.

Jag skakar på huvudet när jag kliver ut från företaget, allt jag vill göra är att visa dem fingret. Stående i mina svarta klackar under den brännande heta solen, behövde jag något kallt som en glass eller... isglass.

'Och försök att lyssna på vad den andra personen har att säga.'

Hans förbannade röst och accent som jag inte kan lista ut var fortfarande tydliga i mitt huvud.

Jag ansiktspalmar, händelserna från den dagen spelas upp i mitt huvud. Åh Gud, hur dum och generad jag var.

Så det är detta som Alesia alltid försöker säga att jag inte är tillräckligt tålmodig.

Livet är så överskattat.

Jag vänder mig om för att titta på byggnaden igen, helt irriterad detta är den fjärde intervjun jag gått på och de avvisar mig.

Min examen förlorar verkligen sitt värde. Torkande svetten på pannan, tar jag lata steg mot min bil innan jag kände någon knacka på min axel.

Tjejen från tidigare.

"Hej," vinkar hon blygt, hasselögon som lyser i solljuset. "Jag ser att du är trött, förresten jag heter Lynn."

Min introverta själ skulle aldrig. "Hej, jag är Annabelle."

"Belle... Anna... kan jag kalla dig något av dem?"

Är vi redan tillräckligt nära för att ha smeknamn?

"Ja..." Jag tittar på henne, lutar huvudet åt sidan. "Om du vill."

Hon ler, ögonen går över mina och tittar snabbt omkring. "Är du med din bil?"

"Ja," jag drar ut mitt svar, pekar på min bil.

Okej, vad pågår?

"Perfekt, låt oss ta en drink," strålar hon, hakar våra armar ihop och jag rynkar pannan. "Låt oss ta en öl."

Jag backar lite, tar ett steg tillbaka och hon bara stirrar på mig. "Förlåt men jag är så förvirrad över allt som händer."

Hon tittar sig nervöst omkring, torkar händerna över sina kostymbyxor. Jag hade precis tid att titta ordentligt på henne.

Mörkt hår uppdraget i en stram hästsvans, lämnar babyhår runt ansiktet. En kostym i tre delar som ser mycket dyr ut. Mycket dyr. Hennes klackar ser ut som om de kunde köpa min bil så varför? Varför skulle någon som hon vilja ta en öl med mig?

"Snälla..." hon tittar sig omkring igen, innan hon landar på mig. "Bara en öl, eller vilken dryck du vill, jag betalar."

Uhmm.

"Jag måste åtminstone veta varför jag skulle ta en drink med dig." Jag korsar armarna över bröstet, lutar mig på en höft och jag ser hur nervös hon är.

"Okej, min pappa vill att jag ska få ett jobb och om han vet att jag misslyckades med intervjun för sjunde gången," hon babblar på. "Mina livvakter skulle tvinga mig att följa med dem hem men jag vill inte bli fångad i det där fängelset som kallas hem."

Livvakter? Pappa?

Jag tittar avslappnat omkring för att lägga märke till något men jag kunde inte hitta något konstigt så jag tittar på henne, höjer ett ögonbryn i en tyst fråga.

Hon rullar med ögonen innan hon drar mig närmare sig. "Bakom dig finns en man som lutar sig avslappnat mot en lyktstolpe, han är en vakt. Till vänster om dig finns en annan som ser ut som om han är på träningspass, han är också en vakt. Kvinnan som sitter på trottoaren några meter bort från oss som har hörlurar och en barnvagn, hon är också en vakt. Mannen so-"

"Vänta vänta vänta," jag stoppar henne mitt i ranten, försöker titta på alla de personer hon nämnde och jag ser hur de snabbt vänder bort blicken när de ser mig titta på dem. "Vem är du?"

"Lynn." hon rynkar pannan men det var inte vad jag ville höra.

"Lynn vem?"

"Lynn Paige." svarar hon, fortfarande så nervös som någonsin.

Paige?

"Paige?" Jag flämtar och täcker min mun medan hon bara nickar.

"Min pappa äger Paige-märket känt för kosmetika." svarar hon som om det inte var något.

"Fan ja," jag tar hennes hand och tar henne till min bil. "Låt oss gå och ta den där drinken."

Hon skrattar när hon sätter sig i bilen medan jag går runt huven och startar bilen direkt när jag var inne.

"Förlåt för att jag drog dig på det sättet," ber jag om ursäkt, osäker på hur jag skulle agera eller behandla henne.

"Nej nej det är okej, bara behandla mig som en vän."

"Nåväl mina vänner är inte alla kändisar," skrattar jag nervöst, backar och kör ut från parkeringen. "Det känns så overkligt att ha dig i min bil."

Hon skrattar igen, viftar med händerna och jag finner mig själv le åt ljudet av hennes skratt.

"Jag menar allvar," börjar hon säga och tittar i backspegeln. "Det är okej, eftersom vi ska ta en drink, är vi vänner."

Jag nickar med blicken på vägen medan bilen blir tyst.

"Det är första gången någon kallar mig en kändis. De flesta vet inte ens vem jag är." utbrister hon plötsligt, vänder sig för att titta på mig och jag bara stirrar på henne som om hon skämtade. "Tack."

"Åh tjej," jag lägger ena handen på ratten, medan jag använder den andra för att vifta mig själv sval. "Det här stället blir för varmt bara på grund av skönheten och den feminina sexigheten som strålar från dig."

Hon brister ut i skratt igen och jag ansluter mig till henne, medan jag svänger runt ett hörn och ser kaféskylten komma i sikte.

"Tack så mycket Belle," suckar hon. "Jag behövde verkligen höra det."

"När som helst Lynn," jag stannar bilen bredvid kaféet medan hon bara ler. "Bokstavligen när som helst."

Det här är snabbaste gången jag har skaffat en vän förutom Alesia och det känns bra. Riktigt bra.

Andas in och ut Annabelle.

In.

Ut.

In.

Ut.

In.

In.

Fan.

Sittande med över femton personer i loungen, var jag så nervös.

Detta skulle vara den sjätte jobbintervjun jag måste gå på inom en månad. Mina bankkonton började redan ta slut och min hyra förfaller snart.

Jag tittar omkring och ser människor lika nervösa som jag är. Nervositeten behövs. Det här är inte ett litet företag. Det här är huvudkontoret för Blackwell-koncernen. Där VD arbetar. Det här är bokstavligen en stor grej.

Om jag kan få det så bingo! Jag är rik mamamia.

"Vi kommer att börja kalla er med era nummer," säger den medelålders kvinnan klädd i en vit skjorta och blå kjol, tittar på oss alla med en uttråkad blick.

Jag gnuggar mina handflator mot varandra och säger en tyst bön. Jag behöver det här. För mina barns skull.

Några minuter passerar och jag leker med kortet med 'NUMMER 14' tryckt stort på det innan jag hör damerna viska bredvid mig.

"Jag hörde att han är gay," säger den första och jag försöker flytta mig närmare för att få ta del av skvallret.

"Inte en chans!" viskar den andra damen upprört, täcker sin mun och jag rynkar pannan. Vem skvallrar de om?

"Jag vet, eller hur? Det är så svårt att tro, eller hur?" utbrister hon tyst.

"Vem kunde ha trott att den heta VD är gay?" suckar hon besegrat. "Och här trodde jag att jag kunde ta en chans."

Okej. VD är gay. Jag behöver inte oroa mig för en annan krypande chef.

"Nummer 14?" Kvinnan från tidigare kommer ut och jag hoppar upp omedelbart, slår baksidan av mitt knä på den metalliska stolen. Smärta skjuter uppför min ryggrad och jag bara ler, ignorerar det.

Klumpig mycket?

Jag harklar mig, jämnar ut min kjol i nervositet.

Jag följer kvinnan nerför korridoren som ledde till två breda dörrar. Mina ögon kunde inte låta bli att titta runt i korridoren. Om korridoren kan vara så glamorös, hur skulle kontoret vara då? Det fanns marmor jag var så säker på skulle lysa i mörkret på väggen, olika målningar dekorerade väggarna och den andra sidan var helt glas. Glas som visar nästan halva staden, vi var långt upp men vi var inte nära första våningen heller.

När vi nådde dörrarna stannar kvinnan och vänder sig om för att titta på mig. "Okej, Mr. Blackwell och de andra intervjuarna kommer att ta emot dig. Räkna till trettio och knacka. Lycka till."

Med det lämnade hon mig i min oro.

Mr. Blackwell?

VD intervjuar oss själv?

Fan också.

Andas in och ut, jag knackar tre fasta slag på dörren innan jag skjuter upp den.

Om jag trodde att korridoren var glamorös? Då lekte jag fanimej med mig själv.

Det här kontoret ser så bra ut med en ljuskrona som hänger lågt från taket. Väggarna var vita och till vänster var glas som visar utsikten över staden och till höger var böcker staplade på en hylla.

"Om du vill titta runt," börjar rösten. "kan du lika gärna gå till ett museum."

Mitt huvud snäpper upp och jag går till bordet och ser tre män och en kvinna sitta. Mannen som gjorde kommentaren stirrade på mig med en uttråkad blick som om han inte kunde vänta på att intervjun skulle ta slut medan mannen till höger om honom har huvudet nere och tittar igenom mappar.

"Jag heter Annabelle Alvarez." Jag presenterar mig, sätter mig på den tomma stolen mitt emot bordet.

Åh Gud, jag är så obekväm.

"God eftermiddag fröken Alvarez," han lyfter huvudet från att titta igenom mapparna och jag fryser. "Välkommen till Blackwell-koncernen."

Hans ögon vidgades lite innan de blev hårda och jag ville bara springa ut från kontoret och skrika 'skit i det här jobbet'.

"Vi möts igen." säger han och korsar armarna över bröstet och jag svär att jag ville svimma.

Uh oh.

VD är Lucys kidnappare.