Kapitel 4 — Bröllopspakten

Tredje person

Katedralen reste sig över staden som en tyst väktare, dess höga spiror genomborrade den järngrå himlen. St. Cecilias var en plats fylld av motsägelser: helig men ändå besudlad, en fristad för ångerfulla och en scen för syndare. Inne i byggnaden var luften tung av den kvävande doften av rökelse och stearin, som klängde sig fast vid de svala stenmurarna likt en svepning. Skuggor dansade över de färgade glasfönstren, där helgon och martyrer kastade splittrat ljus på det polerade marmorgolvet—som om de speglade de splittrade själar som samlats därinne.