Kapitel 4 — Kapitel Fyra

10:38

Det tar ungefär en hundradels sekund för Madeline Mason att komma till mig, som om hon är spetsen på en pil och jag är måltavlan. "Vem var det?"

Jag trodde att alla visste. Han verkade inte ha svårt att passa in eller skaffa vänner.

"Fråga Zander," säger jag.

Madeline säger inget men vänder sin frågande blick mot X. Han kliar sig på tinningen och säger, "ingen aning."

Min mun faller ner. Fräckheten! "Sluta med charaden, Zander. Jag är inte på humör för det."

"Jag vet inte, Lola," insisterar han. "Aldrig sett den killen förut i mitt liv."

Han ljuger. Den jäveln.

Han vinner inte denna gång.

Jag vänder mig mot Madeline. "Hans namn är Jackson Sunday."

Hon ler och trots att solen går ner kan jag se färgen spola sidorna av hennes ansikte. "Jackson Sunday," ekar hon.

"Japp."

"Han är otroligt snygg." Hennes hand vilar på magen. "Jag tror jag blev gravid bara av att titta på honom."

Jag nickar. Det är obestridligt.

Zander rynkar pannan. "Vad? Den där killen? Skämtar du?"

"Är du blind?" frågar Madeline. "Eller bara väldigt avundsjuk?"

Zander för sin kopp till munnen för en andra klunk, ett ögonbryn höjs på hans ansikte. "På den där killen? Snälla. Han har inget på mig."

"Han kallade dig Ängel," tjuter Madeline. "Jag skulle dö."

Så trevligt av henne att tjuvlyssna. Tjejer som hon och tjejer som jag var världar ifrån varandra. Jag dör inte bildligt vid omnämnandet av ett gulligt smeknamn, eller av uppmärksamheten från en het kille som vet att han inte ser något i mig annat än en utmaning eller en lönecheck. Jag skulle inte bli förvånad om Zander gav ut seriösa pengar för detta skämt.

Zander står rakare, hans ryggrad ersatt av ståldelar. "Han kallade dig vad?"

"Ängel," förklarar Madeline. "Det var så sött."

Zander tar ett skyddande steg mot mig. "Varför skulle han kalla dig det, Lola?"

Nu är det min tur att grimasera. "Jag kan spela ditt lilla spel så länge du vill."

Ilska blixtrar över Zanders ansikte. "Vad fan pratar du om?"

Jag vill nästan tro att han inte vet något om Jackson Sunday. Han är väldigt övertygande men jag kan inte glömma att Zander tog drama genom både högstadiet och gymnasiet. Han var en erfaren skådespelare och jag är ingen dåre.

Madeline står där som om X och jag är bättre än något TV-program hon någonsin sett. Jag kan inte säga att jag klandrar henne. Detta är rikt.

"Du skickade den där killen till mitt rum i morse, Zander. Jag blev tillräckligt full igår kväll för att berätta min önskan för dig. Jag uppskattar skämtet men det är över nu. Faktum är att det börjar bli lite grymt, tycker du inte?"

Zanders käke spänns, hans tänder hårt sammanbitna. "Jag känner inte den där killen, Lola. Vad menar du med att han var i ditt rum?" Han beter sig som om Madeline inte ens är där, medan hans ögon sveper över människohavet i trädgården.

Så som Zander är så stel och arg gör att min mage knyter sig. Jag hade inte ens övervägt att jag kunde ha fel. Tänk om han talade sanning? Min puls ökar farligt snabbt. Mitt huvud börjar snurra, en charmig tillägg till dess redan smärtsamma tillstånd. "Den där killen var i mitt rum i morse," upprepar jag. "Han sa att han var där för att jag önskade mig honom på cupcaken du gav mig på min födelsedag."

"Du önskade dig en kille?" fnittrar Madeline, och säger sedan, "Det är ganska sött."

Zander rynkar pannan åt henne innan han sätter sin kopp på räcket. "Vad fan?" Han pekar på Madeline. "Stanna med henne," beordrar han. "Jag ska hitta den där idioten."

"X," säger jag, "vänta ett ögonblick."

Han ignorerar mig och går mot verandans framsida för att följa Jacksons riktning.

"Zander. Snälla, vänta."

Han fryser till men bara för en sekund. Han vänder sig inte ens om. "Lola, dina fötter får inte lämna den platsen. Förstått?"

Madelines mun faller och hon gör stora ögon.

X har fortfarande inte rört sig förutom att han fyrkantigt ställt upp sina axlar. "Förstår du mig?"

Jag nickar innan jag inser att han inte kan se mig. Han blir inte ofta upprörd, men när han blir det, är det klokt att hålla sig ur vägen. "Jag förstår," säger jag. Min röst kommer ut som ett kraxande.

Han stampar iväg och rädslan sprider sig genom varje ven i min kropp. Jackson kan vara mental men jag tror inte att han är farlig. Jag tror inte att han är elak eller har några onda avsikter och nu har Zander bestämt att han är fienden.

Kanske borde jag försöka varna honom, men rädslan för att Zander ska upptäcka att jag inte lyssnade håller mina fötter fastspikade vid golvet.

Madeline stirrar efter Zander, vänder sig mot mig och blinkar. "Åh herregud."

"Ja," säger jag. "Han är verkligen arg."

"Du har två av de hetaste killarna jag någonsin sett som slåss om dig."

"De slåss inte om mig," rättar jag henne. "Jackson är lite galen. Ofarlig men galen och hans upptåg har satt Zander i storebrors skyddsläge. Det är allt." Jag hoppas att om jag säger dessa ord, så kommer de på något sätt att bli sanna. Jag hoppas att Zander inte kommer att bli lika galen i att försöka försvara min heder eller vad det nu är han tror att han gör.

Min huvudvärk är tillbaka tiofalt men nu är den parat med en känsla av obehag så stor att jag faktiskt känner att jag kanske kräks. Bra. Jag behövde en sak till på min överfulla tallrik av elände. Mitt sinne snurrar och musklerna i min mage spänner och slappnar av i en desperat varning. Åh gud. Jag sätter ner vattnet bredvid Zanders kopp och tar långa, djupa andetag i ett försök att stoppa känslan. Det är allt förgäves.

Världen svajar och börjar sedan snurra och yrseln överväldigar mig. Frånvarande griper jag tag i räcket för att se till att jag inte svimmar.

"Hej," säger Madeline, "mår du bra? Du ser grön ut."

Jag lyckas skaka på huvudet. Så fort jag gör det, ångrar jag det. Värsta. Idé. Någonsin. Vortexen jag befinner mig i ökar och yrseln blir så mycket värre. "Jag tror att jag kommer att bli sjuk."

Hon tar ett steg tillbaka, rädd för att få spyor på sina Birkenstocks, utan tvekan. Jag är förvånad över att hon inte försöker tvinga ingefära i min hals. "Badrummet är genom köket och nerför hallen. Andra dörren till vänster."

Zanders varning ekar genom mitt huvud men jag bryr mig inte. Han kan inte allvarligt förvänta sig att jag ska spy på verandan till ett frat hus för att han varnade mig att inte röra mig.

"Kommer strax tillbaka." Jag tränger mig genom folkmassan. Kroppar är överallt, vilket gör utrymmet mindre och ännu svårare att andas i. Jag följer Madelines anvisningar och hittar tack och lov ett tomt badrum. Galla vrider och vänder och stiger upp i halsen och jag har bara tillräckligt med tid att stänga dörren bakom mig och lyfta toalettlocket innan den ynkliga mängden mat jag åt idag gör ett andra framträdande.

Min mage tömmer sitt innehåll, och jag blir ännu mer yr, känner mig som om jag har solsting.

Jag vilar mina armar på porslinet och mitt huvud på armarna, inte villig att komma i direktkontakt med en frat hus toalett. Tanken på det får mig att vilja kräkas mer. Jag kommer att behöva desinficera mitt ansikte.

Jag sluter ögonen, hoppas att handlingen kommer att få världen att sluta snurra men det gör det bara värre. Jag öppnar dem igen och kräks en gång till.

Dörren gnisslar och jag lyfter huvudet tillräckligt för att spotta ut orden, "Det är upptaget."

"Tydligen," säger Jacksons röst.

Jag vill resa mig upp och springa förbi honom, rädd för vad som kommer att hända om Zander hittar Jackson och mig tillsammans i ett badrum på en fest, men jag har inte energin jag behöver för att prata, än mindre röra mig. "Lås dörren," lyckas jag säga.

Jag hör klicket, vilket åtminstone för tillfället kommer att säkerställa att Jackson inte blir en slagpåse.

"Mår ganska dåligt, eller hur Ängel?"

"Jag är sjuk," säger jag. "Jag har blivit förkyld. Jag borde ha stannat hemma."

Min mage knyter sig igen och jag lutar mig framåt och kräks. Är jag inte söt nu, Jackson Nathaniel Sunday?

Luften förändras och jag känner honom direkt bakom mig. Mitt hår samlas från nacken och hans fingerspetsar snuddar vid min ryggrad, skickar en stöt som går rakt ner till mina tår. Jackson står på knä bredvid mig. "Det är ingen förkylning, Baby."

"Vi har gått vidare från Ängel till Baby?" frågar jag innan jag kräks igen. "Och du kallar dig själv originell. Hatar att säga det, men du behöver nytt material."

"Försöker hålla det intressant," säger han. "Och oroa dig inte. Jag är 100% unik."

"Jag var inte orolig. Vad gör du här?"

"Vad ser det ut som att jag gör här? Jag är här för att fixa ditt lilla problem."

"Tvivlar på det. Jag är redo att checka in på ett sjukhus. Om X hittar dig här inne kan du lika gärna checka in också. Han är förbannad och jag dör."

"Du dör inte."

Jag kräks igen. "Jag dör definitivt."

Hans hand vilar på min rygg och börjar gnugga små, mjuka cirklar. Zander är den enda killen som någonsin har rört mig tidigare och det kändes inte så här. Jag spänner mig, osäker på vad jag ska göra åt mitt sätt att reagera på hans beröring. Jag vill inte att han ska sluta, tröstad av gesten även om känslan av hans hand på mig får mina nerver att kittla behagligt. En riktig gåta.

"Du dör inte," upprepar han igen. "Jag vet att du tror att jag är galen men du behöver mig lika mycket som jag behöver dig."

"Du är galen," säger jag. "Verkligen söt, otroligt snygg men galen."

"Om tjugo minuter kommer du fortfarande att tycka att jag är otroligt snygg och mycket mindre galen."

"Du ska sitta här och hålla mitt hår tillbaka i tjugo minuter?"

"Jag ska sitta här och hålla ditt hår tillbaka så länge det behövs. Nu när vi är tillsammans kommer du att börja må bättre för varje sekund så när du känner dig som en miljon dollar, får vi se om du fortfarande tycker att jag är full av skit."

"Det du föreslår är omöjligt."

"Inget är omöjligt," säger han.

"Jag kan inte prata med dig om det här just nu." Jag rör mig för att bli sjuk igen men inget kommer ut förutom en torr hulkning. Min mage är fortfarande illamående men mindre våldsamt.

"Så prata inte. Bara sitt här med mig, okej?" Hans röst blir låg, knappt mer än en viskning och tonen i den plockar på mina hjärtsträngar. Den rösten, Gud... Jag säger inget, önskar att han skulle prata mer. Önskar att han skulle använda den rösten varje gång han sa något. Det skulle få det mest vanliga ordet att låta elegant.

"Jackson?"

"Ja, Ängel?"

"Är du på riktigt?"

Hans hand glider upp och klämmer mjukt om min axel. "Så verklig som det kan bli. Jag är så verklig att det gör ont."