Kapitel 4 — Kapitel 4: Knight

I samma sekund som hon tittade upp på mig, med tårar i ögonen, kändes det som ett hundra kilo tungt vikt på mitt bröst. Och när hon sedan knuffade mig och sa att hennes sneakers var hennes mammas kände jag mig som en total skitstövel. Jag ville inget hellre än att fånga henne, be om ursäkt och hjälpa henne att städa upp. Jag kanske hatar henne nu men det betyder inte att alla våra minnen plötsligt har försvunnit från mitt huvud. Gud, jag önskar att de skulle göra det. Det skulle vara så mycket lättare att verkligen glömma den här tjejen. Men hur jag än försöker, dyker det alltid upp något som påminner mig om henne.

Det har gått nästan fyra år och det finns fortfarande saker som får mig att tänka på henne. Flickan jag känt sedan jag var sju. Flickan som var min bästa vän. Den som var min första...allt.

Jag såg på när hon sprang iväg, mot badrummet och jag släppte ut ett lågt morrande, kastade tillbaka huvudet, knep ihop ögonen. Fan.

Efter att ha släppt ut några andetag, slog jag min panna mot väggen bredvid automaten. Ugh. Varför stör det mig? Varför kan jag inte bara vara nöjd med att jag nådde henne. Att jag störde henne så mycket att hon sprang iväg i tårar. Jag borde vara nöjd. Jag borde vara glad. Hon bröt mig en gång. Fick mig på knä. Och jag lovade att om jag någonsin såg henne igen, om jag någonsin stötte på henne, skulle jag göra samma sak mot henne.

Den sena klockan ringer och jag stönar. Jag rätar upp mig, skjuter tillbaka axlarna, tar ett steg bort från väggen och släpper ut ett djupt andetag. "Hon är ingenting för dig. Låt henne inte komma åt dig." Jag rullar axlarna och knakar nacken innan jag går till lektionen. Tre perioder kvar.

Det är sista perioden på dagen och när jag är på väg till lektionen kommer Niko upp bakom mig, klappar mig på axeln, "Hej, man."

"Tja?"

"Är du säker på att du vill göra detta? Jag vet att du och Shae har problem och jag vet att det hon gjorde mot dig var fucked up men det var för typ fyra år sedan, man. Du vet att jag har din rygg men jag säger bara, jag trodde du hade gått vidare från den här tjejen."

Jag vänder mig om, smalnar ögonen mot honom medan vi går mot G-hallen, "Jag är över henne, Nik. Spela inte så här mot mig, man. Jag är inte en av dina små studieobjekt. Ja, du vet vad fan hon gjorde mot mig, och vad då? Håll din förbannade käft. Jag vill inte att någon annan ska veta om mitt förflutna med henne!"

"Självklart inte, K. Jag bara...du vet...frågade. Jag menar...kan du klandra mig? Hon växte upp bra. Jag menar hon var redan fantastisk när vi var barn men som, jävlar dude, hon är som Megan Fox het. Och vad jag minns, vi var alla tajta. Hon och jag hade inga problem."

"Jag trodde att om någon hade problem med mig att du hade min rygg? Varför frågar du ens? För att du tycker att hon är het och vill ha en chans med henne?" Jag kan inte dölja morrningen som smyger ut från mina läppar. Varför agerar jag skyddande över henne?

"Chilla, dude. Jag frågade bara för att, som jag sa, ja, hon är het. Har du sett tjejerna vi har varit fast med de senaste tre åren? Ursäkta mig om jag vill njuta av skönheten och finheten som Shae tog med sig," Niko skrattar och mina nävar knyts vid mina sidor. Fan honom. Han ska inte gå någonstans nära henne. "Men du vet att jag inte skulle röra henne. Hur mycket du än inte vill erkänna det, vet jag att hon fortfarande betyder något för dig, K. Jag tror att hon alltid kommer att betyda något för dig. Men jag tror också att hela din plan för henne kommer att slå tillbaka i ditt ansikte. Bara säger."

"Ja, vad som helst." Jag knuffar honom in i fransklektionen bara för att frysa på plats vid dörren. Niko vänder sig om mot mig, skakar på huvudet och skrattar roat. Jävla skit. Klara blå ögon hälsar mig och den lilla djävulen ler mot mig. Hennes mörka lockar är fortfarande uppsatta i en stram hästsvans, små viskningar av hårstrån har fallit ut och ramar in hennes ansikte sedan lunchen och en värme fyller min mage och går rakt ner till mitt skrev. Gud, förbannat.

Hennes ögon är fastklistrade vid mig när jag tar den enda tomma platsen, som råkar vara precis bredvid henne och framför Niko. Idiot. Han kunde ha suttit bredvid henne. Jag stönar när jag sätter mig ner, ser henne flina mot mig i ögonvrån. Varför flinar hon? Hon grät ju bara för några perioder sedan.

"Glad att se mig, eller hur?" Hör jag hennes röst säga till vänster om mig och jag höjer ett ögonbryn. Vad i helvete?

"Glad är inte ens ordet," min bittra ton ökar bara hennes leende och det gör mig obekväm. Vad fan pågår i hennes huvud? Det känns som att borden har vänt av någon anledning, som att hon har övertaget och jag gillar det inte.

"Sätt er ner, klass," ropar Madame Forester över rummet, "Bon jour och välkomna till franska. I den här klassen kommer vi knappt att tala engelska vilket inte bara kommer att hjälpa er att öka era franska färdigheter i en social miljö utan det kommer också att kräva att ni studerar hårdare. Nu, innan vi börjar vill jag att ni tittar på personerna som sitter bredvid er. Nu säg hej för ni kommer att lära känna dem riktigt snart eftersom dessa platser kommer att vara era för resten av året. Personerna som sitter närmast er kommer också att vara era partners för de flesta gruppaktiviteter," hon klappar i händerna medan alla stönar och suckar, "Nu kör vi igång."

Jag tittar över på Shae med ett stort flin på mitt ansikte. Perfekt, så inte bara måste jag stå ut med henne i den här klassen utan jag måste sitta bredvid henne resten av året och potentiellt paras ihop med henne för projekt. Detta är jävla fantastiskt.

Shae tittar på mig, hennes flin är lika stort som mitt, "Ça devrait être amusant." Jag smalnar ögonen mot henne men de falnar när jag ser henne kasta en blick på Niko innan hon släpper ut ett litet skratt. Jag tittar på min bästa vän bakom mig och rullar med ögonen. Idioten flämtar som en jävla hund med munnen vidöppen, "Herregud, säg det igen. Säg faktiskt vad som helst på franska, igen," han tittar upp på mig och rycker skuldmedvetet på axlarna, "Vad? Det var jävligt hett."

”Snubbe, vi är på franskalektion. Alla kommer att prata franska. Det är inte så imponerande.” Jag himlar med ögonen innan jag vänder mig om.

”Ja, jag slår vad om att många tjejer kan säga samma sak om dig,” viskar Shae innan hon återgår med blicken till framsidan av rummet där Madame pratar om vad vi ska fokusera på den här veckan i klassen.

”Och vad fan ska det betyda?” viskar jag-ylar genom sammanbitna tänder. Fan! Låt henne inte komma åt dig, idiot!

Hon vänder långsamt på huvudet för att titta på mig innan hon gör en show av att snegla ner på min kuk och sedan tillbaka på mig med ett flin. Hon rycker på axlarna, ”Åh, du vet, inget du inte redan vet.”

Niko fnissar bakom mig och jag knyter nävarna och vill slå något eller någon. Shae ler innan hon vänder sig om igen och jag gnisslar tänder så hårt att mina kindtänder kommer att bli till damm.

När sista klockan ringer och alla reser sig för att fly, faller jag tillbaka och ser till att jag går precis bakom Shae när hon lämnar. Precis innan vi når dörrtröskeln lutar jag mig in. Min mun mot hennes öra och jag missar inte den lilla rysningen hon gör när min varma andedräkt smeker henne. ”Du vet mycket väl att ingen klagar på storleken på min kuk. Förstahandsupplevelse och allt.” Jag biter hennes örsnibb och hon vänder snabbt på huvudet, våra munnar bara några centimeter från varandra. Våra varma andetag blandas medan våra ögon förblir låsta. Det känns som en evighet har passerat med oss stirrande på varandra innan hon viskar, ”Jag hoppas bara för din skull att du har lärt dig hur man använder den.” Med det vänder hon sig om och går ut genom dörren, lämnar mig.

Jag är chockad, inte bara av hennes ord utan för att hon just erkänt att hon inte har glömt mig. Inte har glömt oss. Jag kan använda det. Jag ser från dörröppningen när hon går bort mot sitt skåp, svängande med höfterna i de där tajta jeansen. Biter mig i läppen när hennes AC/DC-tröja åker upp lite, avslöjande hennes solbrända släta hud.

Jag kommer inte låta hennes smågräl komma åt mig. Hennes meningslösa ord kommer inte komma under min hud. Jag är inte samma kille som jag en gång var. Jag är inte längre den oerfarna lilla pojken som var lindad runt hennes finger varje sommar. Nej. Shae Davis känner inte mig längre och om hon tror att hon kan komma åt mig genom att kalla ut mig för saker från det förflutna, är hon sorgligt misstagna.

Jag ska få Shae Davis att ångra dagen hon någonsin mötte mig, eller åtminstone dagen hon förrådde mig. Jag visste att det inte skulle bli lätt men att veta att hon kommer ge mig en match kommer göra det hela mer tillfredsställande när hon faller sönder.