Kapitel 3 — Kapitel 3: Shae

Min dag har inte varit så illa hittills. Förutom hela grejen med att mitt hjärta hamnade i magen när jag sprang in i Knight i morse, är den här skolan inte så dålig. Det är precis som vilken annan gymnasieskola som helst men ingen har stört mig än.

Det finns idrottare, cheerleaders, nördar, emo-kids, och sedan finns det sådana som jag som inte passar in någonstans. Som Knight.

När jag såg honom och hans vänner vid lunchen insåg jag att han fortfarande är samma kille jag en gång kände; åtminstone någonstans där inne. Han passar fortfarande inte in i de traditionella klicken. Han skapar sin egen, precis som jag. Det var det som förde oss samman när vi var yngre.

Knight ser ut som den typ av kille som skulle vara stjärnan i fotbollslaget. Lång, muskulös, bredaxlad, tight rumpa och GQ-utseende.

Smutsblont hår, hasselbruna ögon och en skarp käklinje skuggad av en dags stubb. Men han beter sig definitivt inte som en självsäker idrottare. Nej, Knight, precis som jag, är mer av en kille med slitna jeans och T-shirt, som inte bryr sig om vad folk tycker. Ja, för det mesta.

Idag, till exempel, rockar han svarta skinny jeans, en svart T-shirt, hans signatur silvriga kedja runt halsen, med svarta, höga converse och hans hår slickat åt sidan. Vi brukade prata om att skaffa tatueringar när vi var yngre och jag log när jag märkte de få på hans armar. Jag kunde inte låta bli att undra om han hade fler men jag sköt de tankarna åt sidan när jag såg honom stirra på mig med en elak grin.

Han tittade på mig under en stor del av lunchen med dessa kalla ögon som jag aldrig sett på honom förut. Vad fan är hans problem?

Jag brukade dagdrömma om att vi skulle vara tillsammans, åldras tillsammans. Som i filmerna skulle han vara - skulle han ha varit - min enda. Min enda sanna kärlek. Men saker förändrades. Jag är inte den tjejen längre och han gjorde klart att han aldrig trodde att jag var den tjejen för honom. Jag ska inte ljuga och säga att det inte stör mig att vi inte är nära längre, inte har varit det på ett tag, men jag är inte ett litet barn längre. Jag är inte den kärlekssjuka valpen som följde honom runt. Nej, jag är tjejen som vet hur förlust verkligen känns. Tjejen som inte spelar spel. Och tjejen som inte tar hans skit.

När lunchklockan ringde samlade jag mina saker och nickade åt Lila när hon sa att hon var tvungen att springa och hämta sina böcker från sitt skåp. Jag borde ha följt med men jag bestämde mig för att ta en läsk från automaten.

"Vet du, du borde verkligen inte dricka det där utanför lunchrummet." Jag tittar upp och ser en av killarna från Knights bord flina åt mig. Han har en läppring, bruna ögon och mörkbrunt hår som är snaggat nästan till skallighet.

Jag öppnade min läsk, tog en stor klunk innan jag log tillbaka mot killen, "Eh. Jag tror jag kan hantera det."

"Jag tror du borde lyssna på Shane här," jag tittar åt andra sidan och ser en lång blondin, med karamellfärgade ögon och fräknar. Han skulle vara min typ om inte hans hår skrek skaterkille. Hans långa hårstrån samlas i ögonen innan han kastar sitt huvud så att de flyttar sig åt sidan.

"Mmm, och varför det?" frågar jag blondinen och tar en annan lång klunk.

"För du vet aldrig vad som kan hända," kommer en djup röst som klappar blondinen på axeln, "hur går det, Shae?"

Min mun faller öppen och mina ögon blir stora, "Niko?"

Han flinar åt mig i all sin glans. Hans svarta hår får hans mörkblå ögon att stå ut men mina ögon dras till bläcket som täcker hela hans kropp. Herregud, killen är täckt. Jag är så fascinerad av konsten på hans kropp att jag inte märker Knight gå upp.

"Du lär dig aldrig, eller hur?"

Jag tittar upp på smalnade ögon och en djup grimas på hans ansikte. Grönskan i hans ögon bryter igenom, vilket bevisar att det är något som inte har förändrats. När han blev arg när vi var yngre, stod det gröna i hans hasselbruna ögon ut mer, precis som när han var ledsen blev hans ögon bruna. Jag flinar åt minnena vilket bara gör hans grimas större. Jag kan inte hjälpa det, jag rullar med ögonen.

"Och vad, berätta, ska jag lära mig?" Jag tar en klunk av min dryck men precis när mina läppar rör vid burken, tippar Knight upp botten och skickar kall läsk rinnande ner över mina kläder. Jag tar ett steg tillbaka, ryser av den kalla vätskan. Jag morrar och kniper ihop ögonen, försöker mitt bästa att dämpa min ilska.

Jag brukade inte vara en med kort stubin men efter att ha förlorat min pappa är det som om jag inte kan kontrollera min ilska längre. Det är delvis därför jag lämnade min gamla skola tidigt. Jag hamnade i för många slagsmål.

Efter några djupa andetag rätar jag på ryggen vid deras fnissande och tittar Knight rakt i ögonen. Han tittar på mig som en hök, en varglik grin på hans ansikte och det får min näve att knytas hårdare. Fan, det tar allt i mig att inte slå honom just nu.

"Herregud, dude. Hennes ögon gick från kristallblå till djup oceanblå. Jävlar du gjorde henne riktigt arg," säger den blonda och jag vänder mitt ansikte, morrande mot honom. Han skrattar. Shane fnissar på andra sidan av mig, "kom igen Reese, låt oss gå till lektionen. Jag vill se om Mrs. Winters har på sig en av de där tajta små kjolarna idag." Reese skrattar, skakar på huvudet åt mig när han går förbi. I samma sekund han kommer över till Shane hör jag honom viska, "det är en jävla skam, hon har så fin röv också. Ugh!"

Min kalla blick vänder sig tillbaka till Knight som fortfarande stirrar rakt på mig. "Nåväl, jag låter er två ta igen då. Gissar att jag ser dig senare, Shae. Åh, och du borde verkligen byta kläder, du ser ut som om du kissade på dig." Niko fnissar när han går förbi.

Mina nävar knyts och öppnas medan Knights grin växer. Han tar några steg närmare mig tills vi är ansikte mot ansikte. Han böjer sig ner och sätter sin mun till mitt öra, "det där är för att ha blött ner mig i morse. Det känns inte så bra, eller hur?"

Jag morrar, "det var en olycka. DETTA var med flit." Han skrattar och drar sig tillbaka från mig så att hans gröna ögon möter mina blå, "var det?"

Jag stampar med foten som ett obstinat barn, "du vet jävligt väl att det var." Knight rycker på axlarna, "jag vet inte vad du pratar om." Han nickar mot mina skor, "jag skulle tvätta av dem innan fläcken sätter sig. Skulle inte vilja förstöra dem, va?" Jag tittar ner på mina converse, tårarna fyller omedelbart mina ögon. Nej.

Jag tittar upp på honom igen, mina ögon fyllda med osläppta tårar. "De är min mammas, din skitstövel!" Jag knuffar honom så hårt att han stapplar bakåt och jag springer förbi honom till närmaste badrum. Tar av mig skorna och skrubbar så hårt, ber för att läsken ska komma ut. Jag är så fokuserad på att få bort fläcken att jag inte märker att jag gråter förrän tårarna börjar träffa toppen av mina händer. Jag tittar upp i spegeln, mina blå ögon glittrande och röda.

Fan. Jag kan inte låta honom veta att han nådde mig. Varför i helvete skulle han göra det? Han vet om min mamma. Ja, men han vet inte att hälften av din garderob är hennes. Du har inte sett honom på nästan fyra år.

Jag skakar på huvudet och drar in andetag efter andetag för att lugna mina nerver. Han kanske inte visste om mina kläder men det ursäktar inte varför han är så elak mot mig. Visst, vi lämnade inte på bästa sätt. Fan vi sa inte ens hejdå till varandra efter den natten men det ger honom ingen anledning att vara så grym utan anledning!

Knight Thomas kanske inte är min vän längre, fan, han kanske inte är någonting för mig längre men jag ska vara jävligt säker på att han inte tror att jag är någon han bara kan knuffa runt. Han kan försöka glömma mig hur mycket han vill men jag tänker inte låta honom. När det här skolåret är slut, kommer Knight Thomas aldrig att glömma mig.

Jag tittar på mig själv i spegeln, torkar bort mina tårfläckade kinder och fixar min rinnande mascara och eyeliner. Denna idiot vill spela, nåväl, då spelar vi.