Kapitel 5 — Kapitel 5

Knightley

"Vad är det med dig?" frågar Noah och knuffar till min axel när han sätter sig ner på soffan. "Varför är du så tyst?"

Jag svär när han får mig att tappa maten tillbaka i behållaren och knuffar tillbaka honom.

Jenna och Julian ser upp från sina egna matlådor med kinesisk mat. Vi är samlade i Noahs och Julians vardagsrum och äter middag.

"Det är ingenting," säger jag och gör ett nytt försök att äta fläskköttet.

"Hittade du någon att dela lägenhet med?" frågar Noah.

"Varför? Ångrade du dig?" Jag tittar på honom.

"Är du på riktigt?" Han gestikulerar åt Jenna. "Tror du att jag skulle flytta härifrån medan Jenna lär sig baka? Hon gjorde en kaka med mandel på igår. Den är nästan bättre än sex."

Jennas ansikte är knallrött. Jag vet inte om det är från komplimangen eller att Noah nämner sex.

"Det finns fortfarande lite kvar," säger hon tyst.

"Nej, det gör det inte," flinar Noah.

"Kompis." Julian kastar en kudde mot honom. "Inte okej."

"Förlåt. Jag tänkte inte äta upp allt, men jäklar, det var gott."

"Du äter inte upp det sista utan att fråga," säger Julian strängt. "Tänk om Jenna ville ha det?"

Jenna sväljer. "Det är lugnt. Jag kan göra mer."

Jag rensar halsen. "Nej, jag hittade ingen. En kille tittade på rummet, men han jobbar nattskift på sjukhuset, och han har en enorm hund. Så jag tänkte att jag bara skulle bo ensam."

"Åtminstone har du råd med det."

Jag ger ifrån mig ett oengagerat morrande när jag fortsätter äta. Han hade inte fel. När jag var fjorton år började jag arbeta med ett program för att hjälpa min mamma. Hon klagade alltid på att hon var tvungen att följa sina debiterbara timmar och sedan sammanställa dem och spendera alldeles för mycket tid på att skapa fakturor för sina kunder.

Det tog mig några år, men jag skapade något som spårade hennes timmar och kopplade dem till en klient. Programmet skapar sedan fakturorna automatiskt, och allt hon behöver göra är att dubbelkolla dem.

Hon hjälpte mig att förvandla den idén till ett lönsamt företag. Jag var miljonär när jag var arton år.

"Är du säker på att inget är fel?" frågar Jenna med en aning oro i blicken. Jenna är en av de snällaste personerna jag känner. Den enda som kommer nära är Julian.

Jag tittar upp på dem. Hennes ögon är stora och snälla, och jag suckar. "Ångrar du någonsin att du blev ihopparad?"

Jenna ser förvirrad ut ett tag. "Nej. Det är inte som om någon tvingade oss att bli tillsammans."

"Men Emma satte ihop er."

"Visst, men det var en så liten del av vår relation."

"Men ni båda blev sårad."

"Det var på oss," säger Julian. "Och till slut uppväger lyckan det mer än väl." Blicken han ger Jenna är fylld av kärlek.

Jenna vänder sig till mig. "Varför frågar du? Har du blivit kär?"

Jag skrattar en kort, känslolös skratt. "Nej. Men jag gjorde en satsning med Emma. Jag är inte säker på att det var rätt att göra. För nu ska hon sätta ihop två personer, och tänk om det slutar illa?"

"Men tänk om det inte gör det?" Julian ler.

"Då förlorar jag vadet."

"Jag kan inte föreställa mig att Emma skulle göra något som skulle få någon att bli sårad. Dessutom kanske hon är för upptagen med sin nya vän. Hon tog till och med med henne till bokklubben i söndags."

Jag skrattar på riktigt den här gången. "Försöker hon fortfarande övertyga dig om att hon faktiskt kommer att läsa en bok någon gång?"

"Kanske kommer hon," säger Jenna. "Hannah kan vara en god påverkan."

Noah flinar. "Dagen Emma läser en bok är dagen jag springer naken över campus."

Jag skakar på huvudet. "Du skulle springa naken över campus för tjugo dollar."

"Pengar är pengar." Han tar en till tugga av maten. "För någon som påstår att hon aldrig kommer att bli kär, spenderar Emma säkert mycket tid med att leta efter det åt andra."

Julian fyller på Jennas glas. "Kanske är det hennes sätt att säga till oss att hon också vill bli ihopparad."

De skrattar alla, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är roligt.

"Kanske borde vi," säger Jenna.

Jag stirrar på min mat. Jenna är inte den som föreslår dumma idéer som den här.

"Är du seriös?" frågar Julian.

"Jag vill inte ha något med det att göra," säger Noah och lutar sig tillbaka i soffan.

"Ja, jag är seriös," säger Jenna och jag rör runt i min mat.

"Vem skulle vi ens para ihop henne med?"

Jag kan inte tro att Julian tar det här på allvar.

"Vad sägs om din kusin? Han är singel, eller hur?"

"Du vill para ihop Emma med Frank?"

"Vem är Frank?" frågar jag och tar en klunk vatten.

"Frank Churchill," säger Jenna och hennes ögon glittrar.

Jag nästan sprutar ut vattnet över henne men lyckas svälja det istället. "Frank Churchill är din kusin?" frågar jag Julian.

Han ler blygt och rycker på axlarna.

"Berättar du för mig," säger Noah och lutar sig framåt, "att hela tiden har jag bott med någon som är släkt med en jävla filmstjärna?"

"Och han kommer på besök," säger Jenna. "Tycker du inte att han skulle vara perfekt för Emma? Jag kan se henne på den röda mattan. Tycker du inte att hon skulle se fantastisk ut vid hans arm?" Hon ser rakt på mig och väntar på ett svar.

"Visst," muttrar jag och vänder mig till maten. De vill para ihop Emma med en filmstjärna. Med en ung, het filmstjärna som har dejtat några av världens hetaste kvinnor. "Jag är inte säker på att vi bör para ihop dem dock," säger jag försiktigt.

"Varför inte?" frågar Jenna. Planen har uppenbarligen tagit tag i henne nu.

"Tja, borde inte hon få fatta sina egna beslut?"

"Det är inte som om vi skulle låsa in dem i ett rum tillsammans eller något." Jenna rycker på axlarna.

"Låt oss se om han kan komma hit först," säger Julian. "Hans schema är ganska hektiskt."

"Helvete," säger Noah. "Jag kan inte tro att Frank Churchill kommer hit. När kommer han?"

"Vi pratade om julen, men det är inte bestämt än."

Jag återvänder till min mat medan de andra pratar om när han kanske kommer och vad de vill att han ska göra när han är här. Om någon på UNI kunde väcka intresse hos en filmstjärna skulle det vara Emma. Hon skulle kunna få vem som helst hon ville ha med en viftning av sitt hår.

Samtalet fortsätter och jag försöker delta, men det finns en oroande känsla i min mage. Som om jag glömt något viktigt, eller som om något är fel. Jag kan bara inte sätta fingret på det.