Kapitel 4 — Kapitel 4

Emma

"Så nu har jag den här enorma lägenheten helt för mig själv," säger jag när Hannah och jag går till lektionen. Jag sörplar de sista klunkarna av mitt kaffe. Det är redan för kallt för att vara njutbart. Jag lassade av allt bröllopsdrama på Hannah, och hon hade lyssnat medan hon sörplade sitt eget kaffe.

"Hmm, det låter inte för illa," säger Hannah, fortfarande reserverad runt mig, men jag känner hur hon sakta öppnar sig.

"Det är det inte. Det är en bra lägenhet. Men jag har aldrig bott ensam förut. Hallå," jag vänder mig plötsligt mot henne så att hon nästan hoppar till. "Vad sägs om att du flyttar in med mig?"

Hennes ansikte bleknar. "Jag tror inte det. Det låter som att det skulle bli för dyrt för mig. Dessutom har jag en plats, och jag tror inte att jag kan komma ur hyreskontraktet."

"Rätt." Jag suckar och återvänder min uppmärksamhet till vägen framför. Jag har varit ensam i mindre än en vecka, och jag är redan trött på det.

"Annars skulle jag inte ha något emot det," lägger Hannah hastigt till när hon ser mitt besvikna ansikte. "Jag skulle spara mycket tid om jag inte behövde ta bussen varje dag. Jag måste bara vara väldigt försiktig med hur jag spenderar mina pengar."

"Jag förstår. Jag trodde att jag skulle gilla att bo själv. Visar sig att jag inte gör det." Jag rycker på axlarna. "Åh, där är Knightley." Jag vinkar lite när han ser mig. Han är med en man jag inte känner. Den andra mannen tittar i vår riktning och säger något till Knightley. De ändrar riktning och kommer mot oss.

"Åh herregud," säger Hannah och tar ett steg tillbaka som om hon vill gömma sig bakom mig.

"Vad är det?"

"Det är han," viskar hon frenetiskt.

"Vem? Knightley?"

"Blue. Vi går på samma gym."

"Du går på gym?"

"Varför kommer de hit?" Panik hörs i hennes röst.

"Var lugn, det är bara Knightley." Jag studerar den andra mannen. Trots det svala vädret bär han bara en t-shirt, vilket visar upp en helärms tatuering som sträcker sig upp längs hans muskulösa arm och vidare mot hans nacke. Jag förstår varför Hannah inte vill umgås med den här killen. Trots ryggsäcken han har slängd över axeln skulle jag inte lita på honom att använda en miniräknare åt mig.

"Hej, Knightley," säger jag när de närmar sig. "Spanar in campus efter ditt nästa offer?"

Han ler. "Jag kunde säga detsamma om dig."

Jag rynkar pannan.

"Åtminstone vet mina offer att det bara är för en natt. Dina blir skrivna på livstid." Han höjer på ena ögonbrynet.

"Hur mår Jenna och Julian?" frågar jag och lutar lite på huvudet. "Forfarande vansinnigt lyckliga och förälskade."

"Touché." Han gestikulerar åt mannen bredvid sig. "Det här är Blue."

"Trevligt att träffas," säger Blue med en mörk, raspig röst.

Jag nickar åt honom.

"Hej, Hannah." Blue studerar henne intensivt.

Hannah verkar, såvitt jag kan bedöma, försöka förvandla sig till sin kaffekopp.

"Hej."

"Hann du titta på det programmet jag föreslog?"

Hannah verkar ge efter för samtalet. "Det gjorde jag. Jag tror att jag kanske ska prova det."

Ett leende sprider sig på Blues ansikte. "Bra."

"Så," säger Knightley långsamt. "Vart är du på väg?"

"Till lektionen." Jag bryter ut. "Det är en samling av studenter som försöker lära sig saker. Du borde försöka gå på en någon gång."

"Kanske borde jag det." Han ler snett.

Jag tar tag i Hannahs arm. "Vi ses." Jag drar med henne.

"Hejdå," får Hannah fram när vi skyndar iväg.

"Vad handlade det om med programmet?" frågar jag när vi är utom hörhåll.

"Oh, Blue satte ihop ett träningsprogram åt mig. Jag tror att han jobbar deltid som personlig tränare."

"Jag är förvånad över att han kan läsa. Han ser inte ut som det."

"Gillar du honom inte?" frågar Hannah svagt när jag slänger bort min tomma kopp.

"Jag har aldrig sett tjusningen med tatueringar, och han kan inte ens gömma dem om han vill se presentabel ut. De var överallt på hans händer och hans nacke."

"Han är en bra kille. När jag var ny på gymmet hjälpte han mig några gånger."

"Jag skulle inte lita alltför mycket på hans hjälp." När jag öppnar dörren till byggnaden tar jag en titt på henne och en tanke slår mig. "Det finns bättre män där ute."

"Knightley verkar trevlig. Har ni känt varandra länge?"

Jag rycker på axlarna. "Han är min brors vän. Vi växte liksom upp tillsammans."

"Så han är inte din pojkvän?"

Jag skrattar. "Var inte löjlig. Även om jag hade en pojkvän skulle det inte vara Knightley. För det första gör inte Maxwell Knightley relationer. Alls. För det andra är kärlek inte för mig."

"Varför inte?"

Det är en folksamling som går in i klassrummet så vi väntar och låter den rensa sig.

"För jag har sett vad kärlek kan göra. Och jag har inget intresse av att utsätta mig för det."

"Men vad händer om du blir kär?"

"Jag har redan bestämt att jag inte kommer att göra det. Jag är glad för andra som hittar det, och jag älskar att para ihop människor, men jag kommer aldrig att bli kär."

Hannah tittar på mig en stund. "Men... Vad händer om du inte kan kontrollera det?"

Jag kastar en blick på henne när vi rör oss. "Det kan du. Och det kommer jag att göra."

"Det där ser ut som en seriös diskussion." Edwin ler mot oss och gestikulerar att vi ska gå genom dörren först.

"Ja, allt kan inte vara lek och spel," säger jag och gestikulerar mot den organiska keminboken jag bär på.

"Fick du problemen lösta?" frågar han.

"Förutom det sista. Lyckades du lösa det?" Ärligt talat hade jag varit för trött för att fokusera på det sista av problemen efter att Hannah lämnade. Hon hjälpte mig att lösa de första åtta problemen, sedan var hon tvungen att åka hem, så jag var ensam kvar med nummer nio och tio. Jag spenderade en timme med att stirra på nummer nio innan jag skrev ner några anteckningar. Men det sista gjorde lite mening för mig.

"Självklart. Vill du se på det?"

"Visst."

Vi tar våra platser och Edwin rotar igenom sin väska, letande efter rätt papper. När han hittar det stirrar jag på kladdet.

"Oh, du kan behålla det. Jag har allt på min dator ändå," säger han när han flyttar sig.

När han går lägger jag märke till att Hannahs ögon följer honom till hans plats.

"Han är ganska söt, tycker du inte?" säger jag med ett leende.

Hennes ögon rör sig tillbaka till mig och hennes kinder färgas. "Jag menade inte... Jag menar..."

"Ta det lugnt," säger jag när läraren kommer in. "Jag är inte ute efter honom. Som jag sa, jag gör inte kärlek. Du är fri att titta så mycket du vill på honom."

Hannah rodnar när lektionen börjar, men jag märker att hon tittar åt hans håll flera gånger, och precis så vet jag hur jag ska vinna mitt vad.