Kapitel 1 — Prolog

Det hände tydligen sällan.

Det var en berättelse som berättades för att skrämma unga vargar, men jag trodde aldrig att det var sant...

När en alfahane hade gett upp att leta efter sin partner och de behövde en Luna för att hjälpa till att leda flocken, skulle de organisera en händelse som kallades The Whipping.

Honliga frivilliga från flockar runt om i landet skulle anmäla sig om de ville ha chansen att bli en Luna. Det skulle alltid finnas åtminstone några frivilliga från varje flock, på grund av vargars maktbegär.

Dessa honvargar skulle piskas inför alla flockar, om och om igen tills deras ryggar var rått röda och täckta av blod. Den sista honan som stod kvar skulle ges titeln Luna, eftersom alfahanen bara ville ha den starkaste vargen för att hjälpa till att leda hans flock.

De flesta vargar gav upp och slutade eftersom de inte kunde stå ut med smärtan, men några självsäkra honor skulle fortsätta tills de inte längre andades.

Det var en ful tradition, från år sedan. Jag hade aldrig hört talas om att en sådan händelse inträffade i dagens tid... tills den dagen...

Tills jag träffade honom...

På dagen för The Whipping…

Kapitel 1

"Det händer..." mumlade min far när han vände på brevet framför sig och läste det långsamt, en nervös glimt dold i hans ögon.

"Vad händer?" frågade jag, plockande på mina läppar.

"När?" frågade min mor och svepte sina armar omkring sig oroligt.

"Ikväll. De är redan på väg. Alla deltagande flockar kommer redan att vara i närheten."

Skakande på huvudet slog min far ner brevet på köksbänken och andades tungt. "Jag har inte hört talas om att en sådan händelse inträffade sedan min farfar var barn. Vilken sorts sjuk alfahane gör fortfarande detta?"

"Gör vad?" frågade jag och rynkade mina mörka ögonbryn.

"The Whipping."

Jag började nervöst pilla med mina fingrar och tuggade omedvetet på min underläpp. "Som faktiskt piskningen?"

Min mor tittade på mig och stoppade undan mitt kastanjebruna hår bakom öronen. "Jag ville aldrig att något av mina barn skulle bevittna en av dessa, men alla över arton måste närvara."

Jag svalde nervöst. Jag hade en känslig själ. Att titta på piskningen var inget jag någonsin hade oroat mig för. Min mor och far hade sagt till mig att det inte längre hände.

"Det finns ingen jävla chans att du anmäler dig frivilligt, Bella!"

Jag backade tillbaka vid min fars plötsliga utbrott.

»Utan tvekan inte! Jag skulle aldrig anmäla mig frivilligt till något så sjukt som detta!«

Min far suckade lättad och drog handen genom håret bakom pannan.

»Bra. Mitt barn ska inte gå igenom något sådant bara för att bli Luna i en flock hon inte vet någonting om.«

Jag nickade. Att bli Luna hade aldrig varit av intresse för mig. Jag var nöjd där jag var - med de vänner och den familj jag hade och det liv jag levde.

Dock visste jag att att bevittna något sådant skulle stanna hos mig resten av livet. Vår flock var ganska liten, så jag visste att frivilligen skulle vara någon jag kände, och förmodligen tyckte om.

»Vad händer om det finns flera frivilliga?« frågade jag.

»Alfahanen väljer en av alla frivilliga - bara en varg per flock är tillåten.«

»Vem tror du kommer att anmäla sig frivilligt?«

Både min mor och far ryckte på axlarna. »Det är svårt att säga. Ingen förväntade sig detta, så det har aldrig talats om.«

»På tal om det, jag måste ta mig över till Charles' plats. Utan tvekan kommer han att kalla till ett rådsmöte vilken sekund som helst,« sa min far när han kysste min mors panna.

»Okej, vi ses senare,« sa jag när han skyndade ut genom dörren, på väg ner mot Alfans hus. Min far var en del av flockrådet. Vår flock var en rättvis och avslappnad flock. Alfahanen Charles ville att några medlemmar av flocken som inte hade höga rangordningar skulle ansluta sig till honom för att fatta beslut, på så sätt kunde han få åsikten från alla.

Jag visste att andra flockar inte hade det så bra. Vissa alfahanar styrde sin flock med skräck. Det fanns en tydlig gräns som ingen överskred, och om de gjorde det skulle de dödas.

Alfa Charles hade aldrig dödat. Han sa att han bara skulle förvisa en varg, men aldrig döda i onödan. Andra alfanar kallade honom svag och ryggradslös, men jag visste bara att Charles hade stolthet. Han ville bli respekterad eftersom hans flock tyckte att han var en stor ledare, inte för att de var rädda för honom.

Vår flock var liten och sammanhållen. Vi var minimala jämfört med vissa flockar som hade hundratals och åter hundratals medlemmar. Vi hade förmodligen runt sextio som mest.

»Gå och klä på dig något fint, Bella. Vi vill representera vår flock väl,« sa min mor.

»För vem? Vem är värd för det här?«

»Alfa Nolan Black.«

Jag skakade på huvudet och rynkade mina ögonbryn. »Jag förstår inte. Varför kan vi inte bara säga nej? Vad ger den här alfan kraften över alla andra att arrangera en sådan händelse?«

»Det är så det är, Bella. För att hålla blodlinjen igång måste alfanar till slut para sig med någon,« min mor lät ledsen, som om hon visste att det hon sa var fel, men sanningen var sanningen, och jag behövde höra den.

»Varför på det här sättet? Varför kan han inte bara välja någon slumpmässig varg att para sig med? Varför utsätta alla dessa vargar för denna smärta och lidande?«

»Alfanar vill inte ha de svaga, Bella. De vill ha en varg som är stark både mentalt och fysiskt och det här är sättet de testar det.«

Min mammas röst blev strängare och jag kunde se hennes ögon börja skifta från hennes vanliga ljusblå till en rökig grå.

»Mamma, vad händer om ingen frivillar?« frågade jag.

Min mor vände sig mot mig, hennes ögon nu en rik svart. Hon stirrade på mig i några sekunder, hennes läpp darrande innan hon till slut talade. »Då kommer vargen att väljas slumpmässigt.«