Kapitel 5 — Kapitel Fem

Väl, det kunde inte ha gått sämre om han hade planerat det. Det var som ett vridet Hollywood-manus. Han var den underlägsne och hon sparkade honom när han låg nere. Han hade tänkt på detta ögonblick i två år. Två. Jäkla. År. Aldrig en gång tillät han sig ens att överväga att det skulle sluta så här.

Tur att Mitch inte var i närheten annars skulle Christian ha strypt honom, bara för att killen vaknade och tog ett andetag den morgonen.

Hans fötter kändes som om de bar femtiopund cementblock på varje. Varje steg till bilen var en monumental ansträngning. Hans bröst var tungt – kanske försökte det krossa den del av hans hjärta som kunde ha varit intakt. Han körde fort, alldeles för fort, till Sawyers hus. Han ville slå sönder något och om någon skulle förstå det, så var det Sawyer. Garageporten var öppen och ljuset var på. Bra. Christian stannade bilen med en skräll, och nästan slet sig i bitar när han försökte kliva ur fordonet. När satte han på sig säkerhetsbältet?