Kapitel 2 — Konstsalens Fristad

Valoria

Nästa dag står jag tveksamt utanför bildsalen under lunchen, fingrarna fast knutna runt de nötta kanterna på min skissbok. Korridoren sjuder av det vanliga högstadiekaoset – skratt, rop, och då och då ett smällande skåp. Det skulle vara så enkelt att låta strömmen svepa mig tillbaka mot matsalen, där jag kunde försvinna i bruset och hålla mig osynlig. Men tanken på att sitta ensam, omgiven av främlingar och nyfikna blickar, håller mig kvar på plats.

Mitt tumme stryker över halvmånshänget runt min hals, den svala ytan sprider en svag känsla av lugn genom mitt bröst. Jag kastar en blick mot bildsalens halvöppna dörr, där en svag doft av färg och terpentin sipprar ut. Innan jag hinner överanalysera kliver jag in genom dörren.

Atmosfären är en skarp kontrast till korridorens kaos. Varmt solljus silas in genom de höga fönstren, fångar upp spridda penslar och burkar med grumligt vatten. Några få elever sitter försjunkna i sitt arbete, deras huvuden böjda över skissböcker eller dukar, och deras fokus förvandlar rummet till något nästan heligt. Det mjuka skrapandet från pennor och klirrandet från penslar bildar en hemlig rytm som bara detta rum tycks känna till.

Sophia sitter på samma plats som igår, balanserad på sin pall vid fönstret, med en svag grafitfläck på kinden. Hon tittar upp när jag kommer in, hennes hasselbruna ögon lyser upp med ett leende som känns... oskyddat. "Hej! Du kom hit."

"Överdriv inte," säger jag och sätter mig på pallen bredvid henne. "Matsalens unika blandning av kaos och mystiskt kött lockade inte direkt."

Sophias skratt är mjukt och oforcerat, som om hon inte försöker för mycket. "Fair enough. Jag misstänkte att du skulle dyka upp förr eller senare. Du har 'bildsalens stamgäst' skrivet över dig."

"Jaså?" Jag höjer ett ögonbryn och lägger min skissbok på bordet. "Vad avslöjade mig? Det ständiga grubbleriet eller det faktum att jag bär runt på den här som om den vore fastsydd vid mig?"

Hon flinar. "Både och. Definitivt både och."

Hennes avslappnade självsäkerhet gör det svårt att känna mig defensiv. Hon har redan vänt sig tillbaka till sin skissbok, och pennan rör sig i rena, precisa drag. Jag kastar en blick på hennes arbete – hon skissar en jackdesign, linjerna är exakta men fulla av personlighet.

"Du håller på med mode, eller hur?"

"Japp," säger hon utan att titta upp. "Jag älskar att ta något enkelt och förvandla det till något meningsfullt. Som bärbar konst."

"Låter skrämmande." Jag gestikulerar vagt mot rummet. "Det är en sak att skissa något, men att faktiskt skapa det? Nej tack."

Sophia pausar, hennes penna svävar precis över sidan. "Det kan det vara. Men det är också ganska fantastiskt när det funkar. Och om det inte gör det, försöker du bara igen." Hon tittar på mig då, hennes blick stadig men inte överväldigande. "Varför ritar du?"

Frågan tar mig på sängen. Mina fingrar svävar över spännet på skissboken. Varför ritar jag? För att andas. För att förstå sådant jag inte kan säga. För att hindra mig själv från att falla isär. Men inget av det känns tryggt att säga högt.

"För att jag kan," säger jag till slut, min röst tystare än jag menar.

Sophia pressar inte. Hon nickar bara, som om det svaret är tillräckligt, och återgår till sin skissning. Tystnaden mellan oss är förvånansvärt bekväm, som en mjuk filt istället för en tyngd som pressar ner. För ett ögonblick låter jag mig sjunka in i den, min penna rör sig nästan automatiskt när jag öppnar till en tom sida.

Linjerna börjar ta form utan att jag överanalyserar dem – ett träd med vridna grenar, kantiga och utsträckta. Det är den typen av bild som alltid sitter i bakhuvudet, något vagt bekant men ändå på avstånd. Jag förlorar mig själv i texturen, kurvorna och de skarpa vinklarna, tills resten av världen börjar blekna.

"Wow." Sophias röst får mig att återvända till verkligheten. Hon lutar sig närmare, hennes uttryck fullt av ofiltrerad förundran. "Det där är otroligt. Sättet grenarna vrider sig... Det är som om du dragit fram det ur en dröm."

Värmen stiger i nacken. Jag smäller igen skissboken innan hon hinner se något mer. "Det är ingenting."

"Gör inte så där," säger hon mjukt, tonen stadig men vänlig. "Du är verkligen talangfull, Valoria."

Hennes ord hänger i luften, samtidigt varma och obekväma. Jag mumlar, "Tack," utan att möta hennes blick, och låter rummets sorl fylla tomrummet mellan oss. En del av mig vill tro på henne, men rösten i mitt huvud säger något annat.

Dörren gnisslar till och bryter tystnaden, och jag tittar upp precis i tid för att se Bill kliva in. Hans svarta sammetskavaj är ännu mer dramatisk än igår, silverbroderier fångar solljuset som om han vore en vandrande strålkastare. Han rör sig med en självklar självsäkerhet som på något sätt inte känns tillgjord, och hans leende är lika skarpt som silvertråden på hans manschetter.

"Mina damer," säger han, rösten mjuk och teatralisk när han nickar åt oss. "Vilken briljans bryggs fram i denna ädla institution?"

"Konst," säger jag torrt, utan att titta upp.

Bill lägger handen dramatiskt mot sitt bröst. "Sarkasm, Valoria? Redan?"

Sophia fnissar, tydligt oberörd av hans teatraliska manér. "Vad för dig hit, Bill?"

"Åh, jag undrade bara om vår nya stadsmysterium planerar att göra en ny entré på Velvet Room," säger han och vänder sin uppmärksamhet mot mig. "Eller var gårdagen en engångsvisning?"

Jag himlar med ögonen. "Du antar att jag någonsin sätter foten där igen."

"Rättvist," säger han avspänt. "Men om du gör det kanske du borde skissa oss igen. Jag är nyfiken på vad du skulle göra med mig som din musa."

Jag fnissar. "Jag tror världen har tillräckligt med porträtt av dig."

Hans skratt är snabbt och bekymmerslöst, och han rättar till sin manschett som om han går på en catwalk. "Touché. Men seriöst, du borde komma till vår nästa repetition. Det skulle ge dig en chans att fånga oss i vår naturliga miljö. En sann konstnärlig utmaning."

Förslaget fastnar i bröstet som en envis flisa. "Jag avstår."

"Som du vill," säger han, hans leende mjuknar bara en aning. "Men inbjudan står kvar. Du kanske överraskar dig själv."

Innan jag kan svara ringer klockan och väcker rummet till liv igen.Eleverna börjar packa ihop sina saker, och ljudet av stolars skrapande bryter tystnaden i bildsalen.

"Tänk på det." Bill blinkar åt mig innan han går mot dörren. "Vi ses, Valoria."

Sophia och jag samlar ihop våra grejer under tystnad, men hennes leende dröjer kvar – stilla och eftertänksamt. När vi kliver ut i korridoren talar hon till slut.

"Du borde gå, vet du."

"Till repetitionen?" Jag skakar på huvudet. "Inte en chans."

"Varför inte?" Hennes ton är lättsam, men det finns något genuint bakom orden. "Det kan bli kul. Och... jag vet inte, jag tror att det skulle vara bra för dig."

"Bra för mig?" Jag tittar på henne, förvånad.

"Ja." Hon rycker på axlarna, som om det vore det mest självklara i världen. "Du är riktigt begåvad, Valoria. Och du är inte osynlig, hur mycket du än försöker vara det. Folk märker dig."

Hennes ord träffar något djupt inom mig, något jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. De följer mig resten av dagen – genom den duggregniga promenaden hem och in på mitt rum, där jag kryper upp i sängen med skissblocket balanserande på knäna.

Folk märker dig. Jag låter fingrarna glida över teckningen av trädet, pennan svävar medan jag följer de vridna grenarna. För första gången på länge undrar jag om att låta dem se – bara lite – kanske inte är det värsta i världen.