Kapitel 2 — Pressen att Gå

Jag stirrar på texten på min mobil, bokstäverna verkar fladdra och suddas ut medan jag håller fast vid skärmens kanter som om mitt liv hänger på det. Min lavendelfärgade klänning, omsorgsfullt utvald efter veckor av tankar och provningar, hänger obekymrat på garderobsdörren bakom mig. Den ser nästan hånfull ut, som om den vill påminna mig om all tid och energi jag lagt ner på den här kvällen. Och till vilken nytta?

"Ärligt talat, Mia, Alex är inte ens värd att gå på samma jord som du, än mindre på balen," konstaterar Jenna och marscherar fram och tillbaka i mitt rum som en soldat på uppdrag. Hennes klarröda klänning svävar med varje steg, självsäker och målmedveten, en skarp kontrast till mina skrynkliga mjukisbyxor och den hopkramade näsduken i min hand.

Jag tittar på mobilen igen, skärmen som fortfarande visar Alex meddelande: *Förlåt, Mia. Jag kan inte göra det här. Du är fantastisk, men jag är inte killen för dig. Hoppas du får en underbar bal.* Orden bränner, varenda en, som en påminnelse om hur hårt jag kämpat för att vara perfekt – den perfekta flickvännen, perfekt på alla sätt.

"Du är fantastisk," säger jag bittert och kastar mobilen på sängen. Den hamnar med skärmen uppåt, som om den fortfarande hånar mig. "Om jag är så fantastisk, varför sitter jag här, ensam, med mascara halvt nerför ansiktet?"

"För att Alex är en idiot," svarar Jenna och stannar upp i sitt vankande för att peka anklagande mot mobilen. Hennes gröna ögon gnistrar av en beslutsamhet jag önskar att jag hade just nu. "Du kan inte låta honom förstöra det här för dig."

Charmarmbandet på min handled klingar tyst när jag torkar bort tårarna med näsduken. Den lilla stjärnberlocken reflekterar ljuset svagt, som en liten påminnelse i det dämpade rummet. Mamma gav mig det här armbandet på min sextonårsdag och kallade det en symbol för hur långt jag har kommit och hur mycket jag fortfarande har framför mig. Just nu känns det mest som en påminnelse om allt jag verkar misslyckas med.

"Jag vet inte, Jenna," mumlar jag och kryper ihop på sängen. "Kanske stannar jag bara hemma. Ser en film, äter glass. Det låter ändå inte så hemskt."

Jenna gapar som om jag just föreslagit något hädiskt. "Inte så hemskt? Mia, du har fantiserat om den här kvällen i åratal! Minns du hur vi brukade drömma om våra balklänningar under pyjamaspartyn? Du har spenderat månader på att få varje detalj för kvällen att sitta – klänningen, skorna, smyckena. Och nu ska du låta Alex fega sms förstöra allt det? Aldrig."

Hennes ord träffar mig rakt i hjärtat, för de är sanna. Balen var inte bara en kväll; det skulle vara *kvällen*. Höjdpunkten på allt jag kämpat för – perfekta betyg, perfekta vänner, en perfekt pojkvän. Men nu känns det som att inget av det spelar någon roll. Tanken på att gå in i balsalen ensam och möta allas medlidsamma blickar får min mage att knyta sig.

Innan jag hinner svara knackar det på dörren. Nathan sticker in huvudet, hans ständigt roade uttryck gör inget för att förbättra mitt humör. "Vad händer här inne? Är Mia fortfarande nere?"

"Hon *överväger* att stanna hemma," väser Jenna och kastar en ilsken blick mot honom.

Nathan kliver in i rummet, korsar armarna över bröstet och låter blicken svepa över scenen. Hans kostym är lite skrynklig och slipsen redan slapp, men på något sätt ser han ändå avslappnat välklädd ut – på det där irriterande sättet. "Ska du verkligen låta Alex få sista ordet?" frågar han och höjer ett ögonbryn.

Jag blänger på honom. "Tack för den upplyftande kommentaren, Nathan. Verkligen hjälpsamt."

Han ler brett och lutar sig mot dörrkarmen. "Jag säger bara, om du inte går, så vinner han. Vill du verkligen ge honom det?"

"Varför handlar allt om att vinna för dig?" snäser jag, även om hans ord gnager på mig. Tanken på att Alex tror att han förstört min kväll... Jag hatar att det stör mig så mycket som det gör.

"Precis!" säger Jenna med ny kraft. "Du stannar inte hemma, Mia. Du tar på dig den där fantastiska lavendelfärgade klänningen, promenerar in på balen med huvudet högt och påminner alla – inklusive dig själv – om hur otrolig du är."

Nathan rycker på axlarna. "Eller så tar du med Ry som din dejt. Det skulle definitivt få Alex att ångra sig."

"Ursäkta?" Jag stirrar förvånat på honom.

"Du vet, Ry," säger Nathan nonchalant, som om han föreslår något helt vanligt. "Han ska redan dit, och han är bra på att få folk att skratta. Han skulle göra det roligare."

"Jag tänker inte ta Ry till balen," säger jag bestämt, även om bilden av hans busiga leende och skinnjacka dyker upp i mitt huvud. "Det är löjligt."

Nathan höjer händerna i en gest av oskyldighet. "Bara ett förslag."

"Inte ett *bra* sådant," muttrar jag och vänder mig tillbaka mot Jenna.

"Okej, glöm Ry då," säger hon och avfärdar Nathan med en gest. Hennes blick mjuknar när hon sätter sig bredvid mig och ser mig i ögonen. "Mia, du är en av de starkaste människor jag känner. Minns du när vi gick i tvåan och den där läraren sa att debattklubben inte behövde fler tjejer? Du lät inte hans ord stoppa dig då, och du ska inte låta Alex stoppa dig nu."

Jag tvekar, hennes ord rör vid något djupt inom mig. Min blick vandrar tillbaka till den lavendelfärgade klänningen. Det är inte bara en klänning – det är en symbol för allt jag kämpat för. Men det är också det som är problemet, eller hur? Jag planerade allt, och ändå rasade det ihop.

"Jag vet bara inte om jag kan," viskar jag till slut.

Jenna lägger armen om mina axlar. Hennes röst är mjukare nu. "Mia, det handlar inte om att det ska vara perfekt. Det handlar om att det ska vara *ditt*."

Hennes ord träffar mig rakt i hjärtat och något inom mig börjar spricka upp, som en mur av tvivel. Min hand söker charmarmbandet igen, fingrarna spårar den lilla lavendelblomman. Kanske har hon rätt. Kanske behöver jag släppa idén om perfektion.

Nathan hostar diskret och avbryter stunden. "Om du ska gå, kanske du ska börja göra dig i ordning nu. Klockan tickar."

Jag kastar en blick på klockan på nattduksbordet. Han har rätt – det börjar bli sent.

Jenna hoppar upp, ivrig och entusiastisk. "Ja! Nu kör vi. Hår, smink, alltihop.""Du kommer att se fantastisk ut, Mia."

Jag suckar, men ett litet leende drar i mungiporna. "Okej då. Jag går. Men om det blir en katastrof är det ni två som får skulden."

"Överens," säger Jenna och börjar redan gräva i min sminkväska.

Nathan skrattar medan han går mot dörren. "Du kommer inte ångra dig, Mia. Lita på mig."

Medan Jenna börjar fixa mitt hår försöker jag slappna av. Fjärilarna i magen är svåra att ignorera, och en liten del av mig undrar om jag kommer att ångra det här. Men kanske behöver inte ikväll vara perfekt. Kanske blir det lite kaotiskt, kanske pinsamt, och inte alls som jag hade föreställt mig.

Och kanske, bara kanske, är det precis som det ska vara.